Per-Ingvar Brånemark

Per-Ingvar Brånemarks stora upptäckt kom till på samma sätt som många andra stora upptäckter, av en tillfällighet. Han studerade blodcirkulation i benen och använde ett instrument för att fästa ett mikroskop i benet på en kanin. När han skulle ta bort instrumentet upptäckte han att det satt fast i benet. Benet och instrumentet, som var gjort av metallen titan, hade bokstavligen talat växt ihop. I stället för att bli arg eller besviken började Per-Ingvar Brånemark genast fundera på hur man skulle kunna använda det här märkliga fenomenet.

Dittills hade tandproteser aldrig fungerat särskilt bra. Miljoner patienter fick dras med illasittande låtsaständer som gjorde ont i munnen och kunde trilla ut vid minsta nysning. Brånemark köpte ett parti titan från Ryssland, där den användes i kärnkraftsindustrin, och började testa sin nya upptäckt på hundar, som fick tandbroar och tandproteser som fästes i benvävnaden med hjälp av titanskruvar. Men det var inte bara djur som han testade sin nya upptäckt på. 20 studenter i hans labb försågs också med titan i överarmarna. Och 1965, bara tre år efter den första upptäckten med kaninen, fick den första mänskliga patienten sina första permanenta tänder ditskruvade.

Brånemark kallade sin upptäckt osseointegration. Den välkomnades inte särskilt varmt av den akademiska odontologin. Enligt vad man dittills visste skulle den mänskliga kroppen förr eller senare alltid stöta bort ett främmande material. Och att en metall som titan skulle utgöra ett undantag, och till och med tvärtom skulle växa samman med skelettet, ställde man sig kallsinnig till. Mest upprörda var tandläkarna, som undrade varför en läkare plötsligt klivit in med de här idéerna på deras eget kompetensområde.

Men Gösta Larsson, som den första patienten hette, levde i 40 år med sina tand-implantat, och vid det laget hade Per-Ingvar Brånemark vunnit en lång kamp för att få sin metod accepterad av vetenskapen.

Den stora vändningen kom först 1982, på en internationell tvådagarskonferens om metoden i Toronto i Kanada. Den första dagen rådde en mycket spänd stämning och forskarna på konferensen förhöll sig skeptiska. Men under den andra dagen var det som att vända på en hand. Bevisen för metoden var trots allt övertygande och det hela avslutades med stående ovationer.

Sedan brakade allting loss. Per-Ingvar och hans fru Barbro började åka runt i hela världen för att demonstrationsoperera och hålla kurser på praktiker. Tandimplantaten (ett ord som Brånemark själv inte gillade, han föredrog »fixturer«) blev en världsmarknad och Göteborgsföretag som Nobelpharma (i dag Nobel Biocare) fick snabbt världsledande positioner. I dag säljs 15–20 miljoner implantat varje år, och nyligen uppskattade Dagens Industri deras värde till 30 miljarder kronor.

Själv tog Brånemark aldrig betalt av någon av de hundratals patienter han opererade på kliniker världen över, utan vägleddes av deras behov i sin forskning. Han drevs särskilt av patienter som betraktades som »omöjliga«. Hans metod hade visat sig fungera på många fler ställen än i munnen. Patienter fick nya armar, fingrar, händer och ben med hjälp av titanskruvar, och till begreppet osseointegration lades det nyare begreppet osseoperception. Det visade sig att patienterna upplevde proteserna som om det var deras egna kroppar. En tandprotes upplevdes till exempel som en riktig tand, en benprotes kunde känna att den stod på ett ojämnt underlag. Till och med patienter som är födda helt utan hörsel blir numera hjälpta av osseointegrationen genom en hörapparat som fästs direkt in i skallens benvävnad.

De sista tio åren arbetade Per-Ingvar Brånemark med ett donationsfinansierat institut för att gratis hjälpa fattiga patienter i närheten av São Paolo i Brasilien. Han var hedersdoktor vid 29 olika universitet och hedersledamot i 50 vetenskapliga samfund. Bland hans många olika utmärkelser fanns det europeiska patentverkets pris European Inventor Award, det mest prestigefyllda uppfinnarpris som finns i Europa.