Per-Olof Edin etablerade titeln ”LO-ekonom”

Nationalekonomer uttrycker sig gärna med slagkraftiga one-liners. Som Nobel­pristagaren och monetaristen Milton Friedmans: »Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve.«

Den eftertänksamme P-O (för Per-Olof) Edin hade dock en mjukare framtoning när han etablerade titeln »LO-ekonom« och gav den ett ansikte under åttiotalet. Han gjorde yrket till något mera än bara en ekonom i Landsorganisationens och arbetstagarnas tjänst, lite mer upphöjt.

Medan andra ekonomer ofta ansågs knutna till ett särintresse eller en ideologi eller bara allmänt styrda av sin husbondes girighet så var vi många som blundade för att begreppet LO-ekonom var en svensk uppfinning och att det Edin sa också var en partsinlaga.

Kolleger underströk, att »P-O var en gudabenådad pedagog«. En av dem berättar hur Edin första gången de träffades på en pappersservett ritade upp fördelningen mellan arbete och kapital på det som producerats, det så kallade förädlingsvärdet.

Hans övertygelse att ekonomisk teori alltid måste ha praktisk användning för att vara till nytta, och att tankarna också måste kunna förklaras för gemene man, tog sig bland uttryck i »potatisfrågan« som han brukade använda vid anställningsintervjuer. Den löd: Kan du uppskatta hur många kilo potatis den som bor i Sverige äter på ett år? Resonemanget skulle röja hur den sökande tänkte och om vederbörande dög att anställa.

Edin kom från Älvsbyn i Norrbotten, var bra på att räkna och skaffade sig en fil kand i Uppsala. Han var organiserad socialdemokrat och blev i tur och ordning utredare vid Pris- och kartellnämnden, utredningschef vid fackförbundet Metall och 1979 ekonom hos LO där han fem år senare utnämndes till chefsekonom. Genom tjänsten blev han nästan automatiskt sakkunnig och tung bidragsgivare till den proposition om löntagarfonder som arbetades fram av finansdepartementet efter Socialdemokraternas valseger 1982.

Det var också vid den tiden som den luttrade Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar banalt men träffsäkert sa: »Det väsentligaste som man kan säga om ekonomer är, att de så gott som alltid har fel.«

Efter fastighets- och bankkrisen i början av nittiotalet tillsattes »Edingruppen«, en skara ekonomer från arbetsmarknadens parter som resonerade om lönerörelserna och löneökningsutrymmet under P-O Edins ordförandeskap. Ingen förvånades när Edin av regeringen tilldelades professorstitel några år senare.

Socialisten Edin hade senare stor framgång som kapitalförvaltare i Sjunde AP-fonden. I åtta års tid satte han finansvalparna på plats genom att med råge överträffa index. Han älskade att sitta framför dataskärmarna och följa kursrörelserna. »Jag tyckte«, sa han, »att det var roligt att pröva något nytt«.

Efter sin pensionering innefattade det också styrelseuppdrag. Han var ordförande i Södertörns högskola, i Ams och i Östersjöstiftelsen. Han var ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien och gav placeringsråd till Synskadades riksförbund.

Edin levde ett tämligen spartanskt liv med bostad i Stockholmsförorten Älvsjö. Bilen var japansk. Favoritmusik var, naturligtvis, sextiotalsprogg av Mikael Wiehe och Björn Afzelius och inte heller favoritmaten var någon större överraskning när det gäller en norrbottning: surströmming.

Men i en inre krets var han även känd för sina »smakrika och sunda kanelbullar«. Hemligheten var att degen inte jästes utan att bullarna bakades i värmeugn på cirka 40 grader. Plus att mjölken, detta var viktigt, byttes mot havredryck från Oatly. Och om ni undrar så är Oatly ett företag i vilket Edin satt i styrelsen.