Per Olof Hulth

Det blev elva resor till sydpolen. Bara där finns det kilometertjocka kristallklara istäcke som partikelfysikern Per Olof Hulth behövde. Bara där kunde han till slut undersöka de undflyende neutrinerna, som är viktiga för vår förståelse av universum.

Bland grabbarna på gatan var Per Olof Hulth en av de få som gick vidare till högre utbildning. Gatan låg i arbetarkvarteren i Norra Ängby i Stockholm, där postkassörskan Gunborg och typografen Olof kämpade hårt för att ge sönerna så många möjligheter som det bara gick. Brodern Mats blev sedermera finansborgarråd i Stockholm.

Den unge Per Olof var intresserad av världens gränser, och försökte tidigt nå dem. Som 14-åring var han med och startade Stockholms första dykarklubb. Några år senare bad han militären och Arlanda flygplats om tillstånd att skjuta upp raketer. Inga fyrverkerier, utan rejäla rör vars kemiska innehåll tog farkosterna långt upp i skyn.

Nyfikenheten tog honom vidare och mötet med forskningen utvecklades till en passion. Per Olof Hulth blev en profilerad förkämpe för ett vetenskapligt förhållningssätt och menade att ett samhälles utveckling var beroende av metoden att kritiskt pröva hypoteser. Han raljerade aldrig över människor som fallit för pseudovetenskap, men personerna som marknadsförde den mötte kompromisslös kritik.

Neutrinerna kom in i hans liv under åren på forskningsinstitutet Cern i Schweiz. De små oladdade partiklarna bryr sig inte om annan materia och forsar omärkligt rakt igenom jordklotet i nära ljusets hastighet. I mycket sällsynta fall händer det ändå att neutriner krockar med andra partiklar och i vatten eller is går det att se sådana kollisioner.

Tillbaka på Fysikum vid Stockholms universitet undersökte Per Olof Hulth Torne träsk, men isen var inte tillräckligt genomskinlig. Han slog sig då ihop med några amerikanska forskare och de började bygga Amandateleskopet vid Amundsen-Scott-basen precis vid den geografiska Sydpolen. De slet i den extrema miljön under flera antarktiska somrar då temperaturen i gynnsamma fall kunde krypa ner mot minus 25 grader. Amerikanernas pengar tog slut, men då stegade Per Olof Hulth upp till Wallenbergstiftelsen och fick loss mer. Genom att ihärdigt placera pärlband av sensorer i mängder av borrhål tusentals meter ner i den uråldriga glaciären kunde de till slut se när kolliderande neutriner skapade ljusbloss i den svarta isen.

Amanda blev en succé. Konceptet fungerade och mängder av universitet världen över gick samman för att bygga ut det till ett större neutrinoteleskop, Ice Cube. Per Olof Hulth hade en central roll även i det arbetet och hösten 2013 kunde han stolt konstatera att ansträngningarna hade burit frukt. Ice Cube-projektets 5 160 sensorer i 86 borrhål kunde presentera ny kunskap om neutriner som i vissa fall varit på väg i miljarder år från galaxer bortom Vintergatan. Det var en stor och uppmärksammad triumf.

Men livet kretsade inte bara kring neutrinerna. Per Olof Hulth var till exempel mycket mån om sina studenter och öppnade dörrarna till Stockholms universitet för elever från gymnasier i Rinkeby och Tensta som kom för att lära sig naturvetenskap och läsa läxor. När familjens villa i Nacka inte räckte till för att hysa utbytesstudenter på sommarkurs fick bröder och bekanta ställa upp med husrum. Han var också aktiv i debatten om sjunkande skolresultat.

Forskarkollegerna planerar nu att bygga ut Ice Cube ytterligare för att lära sig mer om neutrinernas värld. Per Olof Hulth pekade ofta på neutrinoforskning som en möjlighet att lösa mysteriet med den så kallade mörka materien. Vad är det i universum vars massa vi kan mäta, men som vi inte kan se? En huvuduppgift för det nya teleskopet blir att ge pusselbitar till den forskningen. Ögat mot kosmos i isen vid sydpolen kommer att vara öppet länge än.