Per Unckel

Det var på gågatan i Bollnäs i valrörelsen 1976. Muf-ordföranden Per Unckel kom på besök och höll torgmöte utanför Tempo.

Den valrörelsen hade SSU tillstånd varje lördag utanför Domus 50 meter bort. Men vi var hyggliga nog att slå av vår skrällande tratthögtalare på Amazontaket så ungmoderaterna skulle få en syl i vädret.

Vi släntrade i stället över till Tempo, jag greppade frågemikrofonen och lämnade över en kulram och ett häfte av grundskolans »Hej Matematik!« till Unckel. I valrörelsen hade han nämligen presenterat en beräkning, jag har glömt om vad, som var helt uppåt väggarna, enligt vår mening.

Mufs torgmötesledare gjorde misstaget att släppa mikrofonen varpå jag kunde få i gång en riktig debatt med Per Unckel. Normalt sett brukar sådant beteende irritera politiker. Men inte Unckel. Han tyckte att det var kul.

Och det är också det som är det återkommande omdömet från alla håll när Per Unckel nu gått bort alldeles för tidigt i cancer. Han var en trevlig jävel, en som så gott som alltid var på gott humör, som såg möjligheter i stället för problem, som kunde umgås under trevliga former med folk över hela det politiska fältet, som hade en outsinlig energi och lojalt tog på sig det som behövde göras, stort som smått, inom moderaterna och senare som ämbetsman.

Mindre känt är möjligen att han spelade trumpet, älskade att sjunga, var disträ och ständigt fick låna pengar, i början av sin karriär för att klara sig på tåget mellan Stockholm och Linköping när han pendlade med två plastkassar, en för handlingar och en för smutstvätt.

Och politik var inte allt. Han kunde hantera en hammare när han byggde ut sina fritidshus. Om tvättmaskinen gick sönder försökte han reparera den själv först. Och på midsommarafton kunde han säga: »Nu pratar vi inte politik. Nu dricker vi snaps!«

På jobbet tillämpade Per Unckel management by walking around.

Handläggare i parti-, riksdags- och regeringskansli vittnar om en mycket energisk chef som hela tiden kom med nya uppdrag och idéer som skulle utredas och räknas på. När Unckel någon gång var missnöjd syntes det för det mesta bara i hans speciella ansikte. Det var Per Unckel som höll parti och riksdagsgrupp på gott humör när Carl Bildt inte var intresserad.

Energin gav också bestående resultat. Utan Per Unckel hade det förmodligen tagit längre tid innan moderaterna tydligt deklarerat att den så kallade välfärden ska vara solidariskt finansierad via skatten oavsett driftsform. Och även om han svävade på målet som arbetsmarknadspolitisk talesman så landade han till slut i stöd för kollektivavtal.

Det är en offentlig hemlighet att det inte skulle ha blivit någon friskolereform om inte Per Unckel drivit på skolminister Beatrice Ask. Han såg också till att miljarderna från de nerlagda löntagarfonderna gick till forskning och utbyggnad av högskolor och universitet. Som ordförande i konstitutionsutskottet var han pådrivande för en fristående riksrevision.

Internt i partiet var han i hög grad ansvarig för idéarbetet som liberaliserade moderaterna. Kritiken mot programmet »Land för hoppfulla«, där han beskylldes för att fiska i grumliga vatten i invandrarfrågan, rann av ganska snabbt. 2001 kom moderaternas nya idéprogram där konservatismen var marginaliserad.

Per Unckel beredde vägen för det som skulle bli de nya moderaterna. Men efter valförlusten 2002 fick han inte vara med längre. Han tog mycket illa vid sig och kände sig orättvist behandlad när kritiken av den moderata »bunkern« med Carl Bildt och hans mannar tog fart.

I stället för att bli partiledare fick han gå i exil i några år i Köpenhamn som generalsekreterare för Nordiska ministerrådet. Sedan tog Fredrik Reinfeldt en politisk risk när han utsåg en gammal partigängare till landshövding i Stockholm. Sådant skulle ju inte den borgerliga alliansregeringen syssla med.

Efteråt verkar dock ingen klaga på insatsen som landshövding. Trots sjukdomen var det samma energi där.

Som en politisk motståndare från tiden som utbildningsminister säger:

»Han var väldigt noga och kunde det han höll på med. Hos Per Unckel var det inget hafs eller slafs.«

Anders Jonsson, presschef Saco