Ragnar Nygren, »Rock-Ragge«

Sverige på femtiotalet var inte det rockande rike som man kan tänkas tro. Det fanns rockkungar och rockdrottningar (ja, mest en, Rock-Olga), men det hela togs inte riktigt på allvar av media eller branschen. »En snabbt övergående fluga.« Snart nog skulle världen återgå till den »riktiga musiken«, varvid väl menades jazz och klassiskt. »De kan ju inte spela« var ett evigt återkommande argument. Ragnar Nygren kunde spela, han spelade trumpet och piano med dixielandorkestern Noise Makers från Solna. Det kallades »dixie« på den tiden, det som numer mest kallas tradjazz.

Ragnar tröttnade dock på jazzen, och flyttade till de norrländska skogarna för att bli skogshuggare. Men en gång när Noise Makers kom till Sollefteå så hoppade han in, och i pausen lånade han bassisten och trummisen och spelade »Be Bop A Lula« och »Tutti Frutti«, och hela publiken slutade dansa.

»Nu är det kört« tänkte Ragnar, varvid alla kom och ställde sig längst fram och bara glodde. De ville inte släppa iväg honom, så han och bandet fick köra låtarna om och om igen. Rocken hade kommit till åtminstone Sollefteå.

Oklart är var han hittade den nyanlända rock’n’rollen, den vimlade inte i radio, utom i Radio Luxembourg som man på knastrig våglängd kunde ratta in sent på kvällarna, och i filmen »Vänd dem inte ryggen« där Bill Haley brakade loss med »Rock Around the Clock« i inledningen. Där blev många frälsta, Ragnar startade sitt band The Four Comets (Haley hade ju bara The Comets) och fick spela in en skiva, som lär ha sålt i betydligt mer än 30 000 exemplar. Rock-Ragge, som han kallade sig nu, lär ha fått 100 kronor i ett engångsbelopp. Den första »rockkungen« gjorde åtta ep-skivor på lite mer än ett år i slutet av femtiotalet och blev ekonomiskt grundlurad av branschen. Hans Nalenspelningar sägs vara legendariska, han medverkade även i den klassiska »Timmen Tumba« i radio 1959 när de hade samlat ihop de flesta av den tidens rockkungar och drottningar.

Rock’n’rollen planade ut i början av sextiotalet. Precis som Elvis åkte Ragge in i lumpen och de goda dagarna tog slut, framgången medförde skatteskulder och Ragge fick börja jobba i brorsans butik.

1963 kom det som Jerry Williams har kallat »Liptonsvängen«, den engelska rocken och musiken tog en annan väg. 1969 gick det dock bra att starta Rockfolket med Leif »Burken« Björklund som ett showgäng med glatt humör som till och med fick åka på turné till England, en bedrift som inte många svenska rockband har lyckats med. Rockfolket gjorde flera lp-skivor som sålde stort, deltog i radio och tv-program och höll i gång fram till åttiotalets början.

När rockens trettioårsjubileum skulle firas på Tyrol var Ragge med, självklart. Inte lika självklart hur de räknade, rocken slog väl igenom 1954? I Sverige dock något senare. Ragge har på senare år medverkat i flera rockgalor i Hans Edlers regi. Så sent som i april 2011 överraskade Ragge med ett uppträdande på en restaurang i Skutskär tillsammans med Micke Finell från The Refreshments och Ingemar Dunker, en som dunkat på trummor med många, inte minst med Ulf Lundell.

Det hela var tänkt som en miniturné med spelningar på bland annat äldreboenden, det är där man nu ofta kan hitta idolerna från femtiotalet, pionjärerna inom den tidens ungdomsmusik. Det är en musikstil som har vuxit upp och förgrenat sig i allsköns genrer och uttryck. Yngre generationer tycker ofta, självklart, att rock’n’roll är mossigt men det var med ungdomlig nyfikenhet och experimentlusta det startade en gång i tiden, bara att få tag på en gitarr som man kunde få att låta lite elektrisk var ju en bragd.

Gitarrförstärkare? Många kopplade in en gammal radio, möjligen en bandspelare. Sånganläggning, PA? Glöm det, det dröjde flera år.

Engelskan hos de svenska rockarna var väl så där, bruset från Luxembourg var svårtydbart, och skolengelskan likaså. Rockarnas betydelse och popularitet var dock enorm även om det mesta var just kopior på amerikanska eller engelska original.

Bortom allt tvivel var ändå Rock-Ragge en av de stora stjärnorna och förgrunds­figurerna på den svenska rockscenen i dess absoluta gryning.

Stefan Wermelin, musikjournalist och programledare