Ragnar Thoursie

Ragnar Thoursie är poeten som nästan är synonym med det svenska folkhemmet, ja, som i likhet med Rimbaud valde bort poesin, i Thoursies fall till förmån för arbetet i samhällets tjänst. Tolfte juli i år avled han, 90 år gammal, och hann med andra ord bli vittne till välfärdssamhällets nedmontering. Thoursie räknas icke desto mindre som en av den svenska litterära modernismens förgrundsfigurer. Hans sparsmakade produktion har haft ett oöverskådligt inflytande på poeter som Tomas Tranströmer och Folke Isaksson, men också på 60-talspoeter som Lars Gustafsson och Göran Sonnevi. »Knappast någon annan svensk 1900-talslyriker har med en så liten produktion kommit att få en så stor litteraturhistorisk betydelse«, skriver Lars Lönnroth och Sven Delblanc i del 5 av »Den svenska litteraturen«.

Thoursie förenade i sin debutsamling »Emaljögat« (1945) ett egensinnigt, ibland satiriskt bildspråk med ett verklighetsnära perspektiv, ja, en politisk agenda som närmast kan beskrivas som social­demokratisk. Mest berömd är dikten »Sundbybergsprologen«, skriven till Sundbybergs 25-årsjubileum nyårsafton 1950, en dikt som Olof Palme ofta citerade. Dess mest berömda rader lyder:

En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
Dess ljus slår upp mot rymdens
ensamhet.

Thoursie föddes 1919 i Katrineholm. Fadern var lokförare och medlem i Jehovas vittnen, och Ragnar Thoursie växte alltså upp i ett hem där det i stort sett inte fanns någon annan lektyr än Bibeln eftersom vittnena betraktar skönlitteraturen som syndfull. Thoursie studerade tyska, psykologi och religionshistoria vid Stockholms högskola och tog en kandidatexamen 1943. Som poet debuterade han 1945, samma år som han fick en anställning på Riksförsäkringsanstalten, senare den i dag så kritiserade Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams). Där arbetade han fram till sin pensionering 1985, de sista 13 åren som byråchef.

För Thoursie handlade det om att delta i uppbyggnaden av ett nytt Sverige; de stora välfärdsreformernas tid. »Konkret infördes: allmänna barnbidrag, allmän sjukvårdsförsäkring, allmän folkpension, lagstadgad semester, nioårig skola för alla, fria skolmåltider – visst är det väl passande att för lyrikens vänner räkna upp detta som skäl för dikt! – alltså reformer som berörde snart sagt livets alla områden«, skriver Thoursie i »Lyriska läroår«.

Thoursie publicerade bara tre diktsamlingar. Den andra, »Nya sidor och dagsljus«, kom 1952 och den tredje, »Kråkorna skrattar«, gav han ut som pensionär, märkesåret 1989. Där är hans alter ego skalden och biskopen Esaias Tégner under dennes sista tid i Lund.

Intressant nog simulerar Thoursie en ålderssvaghet han inte riktigt kan ha haft vid 70 års ålder. Han kritiserar välfärdsmytologin: »Vad nyttjar välfärd då på sista färden. Ej son, ej syster mildrar dödens smärta, den mitt hjärta nu förlamar« och »Lysrör ger månljus i natten och dataskärmen blinkar. När dagen inbryter: i prydlig olönsamhetskalkyl välfärden uppställd för exekution av Expressen«.

Ännu mer anmärkningsvärt är att Thoursie i vissa dikter tycks orientera sig i buddhistisk riktning. »Förstår först nu/ vad jag alltid vetat/Att leva är att krossas. /Att fortleva – bli hel på nytt« samt »ödmjukt stannar den gamle kinesiske bonden; tömmen i hand. Ordlöst han frågar den högste bland gudar, Buddha, om sitt dagsverkes slut«.

År 2004 kom den senaste samlings­volymen med hans dikter, »En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt«. Thoursie hann också skriva några självbiografiska böcker: »Ditt ord är ljus« (2001), »Elefantsjukan« (2003) och »Igelkottsfrid« (2007), samt ge ut några sista verser där han försvarar välfärdssamhällets riddare, hemtjänsten och äldrevården, med titeln »Sånger från äldreomsorgen« (2009). Omsorg var nyckelordet hos Thoursie.