Regina Beck-Friis

Det händer emellanåt att ödet slår som hårdast. Efter omkring fyrtio år med dans, och kroppen som instrument och arbetsredskap, drabbades Regina Beck-Friis av ms. Hon var nu inte den som beklagade sig öppet. Utifrån märktes desto tydligare hennes tapperhet och en vilja starkare än järn. Flera av sina bästa verk skapade hon under sjukdomstiden. 2001 utnämndes hon av det amerikanska dansforskningssällskapet Society of Dance History Scholars till hedersledamot (Honorary Fellow). Den utmärkelsen torde hon ha skattat särdeles högt, för att den kom från kolleger och sakkunniga.

Efter utbildning vid Operans Balett­elevskola i Stockholm var Regina Beck-Friis anställd som dansös i Operabaletten 1957–82. Redan tidigt fattade hon intresse för äldre dansstilar. Läromästaren var Mary Skeaping, balettchef vid Operan 1953–62. Det var hon som skapade den första historiska baletten på Drottningholmsteatern. 1956 var nämligen drottning Elizabeth II av England på statsbesök i Sverige, och man ville ha något alldeles extra att visa upp. Resultatet blev »Then fångne Cupido«, en balett som ursprungligen dansats 1649, med versifierat libretto av Georg Stiernhielm. Skeapings version blev ett lyckokast, och den blev inledningen till en internationellt unik repertoar av baletter i historiska stilarter. Sviten kallas ofta »Drottningholmsbaletter«.

1966 började Regina Beck-Friis koreografera dansinslag i äldre operor, framför allt på Drottningholmsteatern. Med tiden blev det ett trettiotal kortare och längre verk. Förutom detta undervisade hon, forskade och skrev. 1980 utgav hon tillsammans med Magnus Blomkvist (bibliotekarie vid Sveriges Teatermuseums bibliotek) »Dansnöjen genom tiden, del 1«, där kommenterade och förklarade dansbeskrivningar från ungefär 1450 till 1600 sattes in i sitt kulturhistoriska sammanhang.

Under sjukdomstiden förmådde hon driva också långvariga projekt till fullbordan. 1985 skapade hon sin första längre balett för Drottningholmsteatern: »Don Juan«, inspirerad av en på italiensk dialekt 1789 utgiven danstraktat som Mary Skeaping under tio år arbetat med att översätta. Det var första gången den skriftens i många stycken virtuosa dansstil kom till användning i modern tid.

1989 skapade Regina Beck-Friis sitt lyckligaste verk på Confidencen, Stockholms andra (men något äldre) 1700-talsteater, som Kjerstin Dellert lyckats återskapa till sin forna glans. »Tillfälle gör tjufven« blev ett mästerverk i den lättare genren – lättsamt, infallsrikt, spirituellt. Vid nypremiären i somras hade Regina Beck-Friis, då praktiskt taget orörlig, den stora glädjen att åter få uppleva sitt verk på Confidencen.

1998 utkom del två av »Dansnöjen genom tiden«, om 1600- och 1700-talsdans, åter med Magnus Blomkvist som medförfattare. Därmed finns ett utmärkt utbildnings- och informationsmaterial på svenska, giltigt för lång tid framöver.

Regina Beck-Friis sista balett för Drottningholmsteatern var »Semiramis«, 2000. Utgångspunkten var en balett skapad 1765 av den italienske dansören och koreografen Gaspero Angiolini till musik av C. W. Gluck. Det var en tragisk balett. Samtiden blev till en början chockerad, men Angiolini blev så småningom en av sin tids största skapare av baletter med begriplig handling. Hans programförklaring var tydlig: den som skall framföra en balett i antik stil måste vara väl bevandrad i poesi, geometri, musik, filosofi, historia och fabel, och måste studera alla sorters avbildande konst från antiken. Kortare kunde det uttryckas: levande danshistorisk arkeologi. Det receptet följde Regina Beck-Friis.

Tidigare i år avled Ivo Cramér, som var specialist på pantomimbaletter och var den i ålder andre store koreografen i Sverige i historiska stilarter. Med Regina Beck-Friis frånfälle har hela den första kretsen i den historiska scendansen gått ur tiden.