Roine Carlsson

Anförd av en mycket ung Sven Otto Littorin lärde sig försvarsminister Roine Carlsson att sjunga och teckentolka den östgötska snapsvisan Två små älgar under en omtalad kräftskiva på Karlbergs slott i Stockholm.

Att den omaka duon fann varandra vidimeras av Sven Otto Littorin som vid den här tiden, 1986–87, satt i Värnpliktsrådet.

»Detta blev ett minne för livet – i alla fall för mig«, skriver han i ett inlägg på Facebook och beskriver Roine Carlsson som en hedersknyffel – tydlig, vänlig, varm och rak.

Just bilden av Roine Carlsson som en glad gamäng är en för de flesta okänd och mycket sällan visad sida hos den tidigare försvarsministern. Men glimten i ögat fanns där allt som oftast, för den som orkade eller vågade titta efter.

Den första kontakten med ministern dominerades av två saker: Hans handslag närmast förlamade ens hand och arm. Hans uppsyn var en blandning av bister avvaktan och lite nyfikenhet.

Frågan är om han inte tog i extra hårt när han handhälsade på journalister. Kontakterna med press, radio och tv var nämligen inte Roine Carlssons likör. Det fanns ett inslag av avstånd i umgänget med media, inte minst under inledningen av ministertiden.

Kanske var Jan Guillou undantaget som bekräftade regeln. Det var därför ingen överraskning att det var i tv-programmet Grabbarna på Fagerhult som Roine Carlsson dök upp. Hos Jan Guillou, Leif G W Persson och Pär Lorentzon slappnade han av och av den vanliga avogheten mot journalister syntes ingenting.

Att mustiga uttalanden, ibland levererades snabbare än vad som kanske var avsikten är väl känt och dokumenterat. Vem minns inte uttalandet om plåtschabraken.

»Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på«, var hans snabba sätt i SVT:s Aktuellt att avfärda önskemålen om nya kustkorvetter.

Upprördheten blev då stor, inte minst bland marinofficerare, och avbön från statsrådet var av nöden. Så skedde också i direktsändning, men uttalandet var för bra för att dö. Än i dag är plåtschabrak därför något av det första som dyker upp om och när Roine Carlsson googlas.

Allt för mycket av karriären skyms av detta, visserligen roliga, men sannolikt olycksaliga, uttalande. Det är en imponerande resa Hallstavikssonen gjort som förtjänar uppmärksamhet:

Rekordung (33 år) förbundsordförande för Pappers 1970; medlem av LO:s landssekretariat (styrelse) fram till 1982, då statsminister Olof Palme erbjöd en ministerpost – biträdande industriminister med ansvar för de statliga företagen.

Statliga företag innebar ansvar för varvsindustrin i en mycket besvärlig tid. Överproduktionen av tonnage var enorm världen över och nedläggningar därför en nödvändig del av vardagen, inte bara i Sverige utan i en rad länder. Men det var svåra och tunga beslut att avveckla den statliga miljardrullningen till en bransch som saknade kunder. Det handlade om tusentals jobb.

Under åren 1985 till 1991 var det försvaret som blev Roine Carlssons ansvar som minister. Och det var tveklöst i den rollen han gjorde bestående insatser som hyllats, inte minst av politiska meningsmotståndare. »Roine Carlsson är sannolikt efterkrigstidens nyttigaste försvarsminister«, skriver den folkpartistiske försvarspolitikern Hans Lindblad i sina memoarer.

Blev det någon gång lite tid över så var det den älskade segelbåten som fick hans uppmärksamhet. Där fanns ostördheten (detta var före mobiltelefonernas intåg) och innebar den avkoppling han sökte.

I sin vardag var Roine Carlsson dessutom den minister som var i särklass populäraste hos regeringskansliets vakter. Han talade ofta och gärna med vakter, vaktmästare, internpostbud och limousinchaufförer.

De var – kort sagt – hans kind of people.

Tommy Öberg

Författare, tidigare chefredaktör för LO-Tidningen.