Roland Jansson

Roland Jansson var en högst ovanlig stjärna på den svenska teaterhimlen. Han karriär liknade ingen annans.

Verkstadsarbetaren, stensättaren, spårvägaren, fotbollstränaren var nere för räkning när han på 70-talet upptäcktes av radikala teaterarbetare i Göteborg.

Det sägs att det var författaren Lasse Strömstedt som uppmärksammade honom som lagledare vid en fotbollsmatch. Lasse Strömstedt såg en person med »utstrålning och passion som få andra« Roland Jansson var tränare för det kommunistiska laget, Proletären FF.  1976 gav Strömstedt honom en roll i tv-filmen »Det löser sig«.

Rollen skulle visa sig bli en inträdesbiljett till en kommande yrkesbana i teaterns och filmens värld.

En äkta underklassare kunde inte vara mer välkommen in i den vänsterradikala gängen på Folkteatern och Stadsteatern. Där fanns Kent Andersson, Lennart Hjulström, Sten Ljunggren och Tomas von Brömssen.

Vänsterns vindar blåste friskt i Göteborg. Pjäser om arbetare, facket och solidaritet stod högt på önskelistan. Roland Jansson hade kunskaper och erfarenheter som teatern både saknade och behövde.

Han kunde leverera. Det blev äkta vara.

Att Roland Jansson blev skådespelare kunde han alltså tacka både sin begåvning och tidsandan för.

Man kan också säga att teatervänstern förändrade hans liv som 37-åring. Eller varför inte räddade. Roland Jansson blev nykter alkoholist.

Han trivdes, jobbade på och började synas framför tv- och filmkameror, och inte minst på teatern.

Det stora genombrottet kom med filmen »Sällskapsresan« 1980 där Roland Jansson spelar en kolerisk direktör som gör misslyckade affärer. Han var perfekt i den rollen, enligt regissören Lasse Åberg: »Man märker direkt när karaktären sitter.«

»Det fullkomligt sjunger om varje scen som Roland Jansson är med i«, minns journalisten Jan-Olov Andersson i Aftonbladet.

Sven Melander, som hade rollen som Robban i filmen, minns en unik kollega: »en radikal göteborgare med sinne för livets absurditeter och med väldigt jämnt humör. Han var nämligen alltid arg! (på orättvisor) Och han gav aldrig upp.« Det är ett karaktärsdrag som hörs och syns i de filmsnuttar man kan leta fram på till exempel Youtube.

Alkoholförsäljning i »vilken speceributik som helst« var något av det dummaste han hört. »Många kommer att åka dit«, sa han av egen erfarenhet.

[caption id="attachment_596234" align="alignnone" width="668"] Genombrottet kom i den första filmen av Sällskapsresan. FOTO: Skärmavbild YouTube[/caption]

Roland Janssons rollista är lång, 40 produktioner, och hans yrkesliv som skådespelare och dramatiker sträcker sig från 1976 till 2011. Han hade biroller i till exempel »Rederiet«, »Hem till byn« och »Jönssonligan«. Hans karaktärer levde sitt eget liv. Han verkade inte behöva ha huvudrollen för att få åskådarnas uppmärksamhet och tillit. En konstnärlig prestation så god som någon.

»Bänken«, »Muggen« och »Oket« är några av de pjäser som Roland Jansson skrev. De har alla ett perspektiv under-ifrån präglat av hans egen bakgrund och klasstillhörighet.

Frida Röhl, som är konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg uttrycker det så här:  »Han ville hellre gestalta vanliga människor än kungar och drottningar. Det ligger en oerhörd konstnärlig vision i detta.«

»Jag har aldrig kallat mig för konstnär eller kulturarbetare«, sa Roland Jansson själv i en intervju med Pontus Hjortén. »Någon sa: födgeni, och det tycker jag stämmer bättre!«

Roland Jansson glömde aldrig varifrån han kom. Han var visserligen besviken på Socialdemokraternas utveckling som parti men svek aldrig. Han var också folkbildare på LO:s uppdrag, hans show hade ett budskap: Ge aldrig upp. Du kan forma ditt liv!

Den röda rosen gör sällskap med skäran i hans dödsannons.

Han släppte heller aldrig kärleken till fotbollen.

Han skrev i sin självbiografi »Nackspärrarnas rike«: »Teater är som fotboll utan boll!«

Brita-Lena Ekström

Journalist