Roland Keijser – en kejsare

»R.I.P. Roland. Låt Oss Minnas Honom Som En Kejsare, skriver Per Tjernberg, även kallad Percussion«, i e-posten.

Roland Keijser har avlidit, 74 år gammal. Vi var många som trodde att kejsaren alltid skulle leva, alltid fortsätta att prova musikstilar, alltid med denna enastående musikalitet och förståelse, denna vidunderliga genialitet.

Ett original, ibland en ensling, ibland en som skapade och svetsade samman musikgrupper av många sorter. Han tyckte det var nödvändigt att binda samman olika världsdelar, att plocka fram både jazz och folkmusik. Vilken entusiast! Han brann, han spelade oförglömligt. Den som lyssnade blev som förhäxad, som fastsvetsad av tenorsaxofonens toner.

2017 fick Roland Keijser Lars Gullin-priset. Ur motiveringen: »Som få andra har han en enastående förmåga att kunna knyta ihop skilda musiktraditioner på ett naturligt och självklart sätt, och att hitta övergångarna mellan det som förenar musik från olika kulturer. Detta präglar också hans eget komponerande. Keijser är musikanten som lika gärna spelar amerikansk jazz, traditionell folkmusik från Marocko eller Dalarna, och gör det med den djupaste kunskap om musikens innersta väsen.«

Att räkna upp en del av de grupper han spelade i, var med och grundade, tröttnade på, lämnade  … ger en rolig bild av de svenska bandnamnens historik.

Tjalles Horisont, Gorillaorkestern, Sound of Music, Gunder Hägg, Blå Tåget, Träd Gräs och Stenar, Arbete och fritid, Utdansbandet, Kalousch, Kege Snö  … det finns fler.

Ledsnade, lämnade, tog ledigt  … det gjorde Roland Keijser, »Kejsaren av Mockfjärd«, i nästan tio år. Han bosatte sig i en stuga i skogen i sydvästra Dalarna. Utan rinnande vatten men med elektricitet. 1977 till 1985 gav han ut en stencilerad tidskrift, »Tugga själv«. Han gled under en tid bort från musiken och blev en entusiast för närodlad mat i balans, makrobiotik. Åh, vad jag ångrar att jag aldrig läste hans tidskrift! Jag var alltför involverad i den kulturella kampen i huvudstaden.

En glimt från verkligheten: 1972 spelade Blå Tåget, där jag medverkade, in »Brustna hjärtans hotell«. Ett album med två skivor i ett dubbelkonvulut. Att kalla sådana skivor »vinyl« var ännu inte påtänkt, det hette lp-skivor. Betyder long-playing, i motsats till de små ep-skivor som också existerade, och som utgjorde musikmediet i de braskande jukeboxarna på vissa kaféer.

Keijser medverkade i 3 av albumets 21 låtar, han var redan på väg att glida bort från vår gammaldags musikstil. Denna kallades rock, eller hellre progg, eller proggrock. Själv tycker jag att det fanns drag av kabaré och vissång i Blå Tåget.

Studion låg i Vaxholm, skivbolaget hette MNW. Jag minns med nostalgi det underbara saxsolo, en minut långt, som Keijser spelade i låten »I miljonärskvarteren«. Det går att lyssna på detta, Wikipedia har gjort det lätt att hitta under »Brustna hjärtans hotell«. Samtidigt är solot så gammaldags att det är begripligt att Keijser började tröttna, nostalgi var inte hans melodi.

Roland Keijsers intresse för musik från andra delar av världen, till exempel Marocko, var kombinerat med tankar om den västerländska musikens erövringstendens, särskilt pianots koloniala roll som förödande ambassadör för västerländsk smak.

Oerhört intressant är den nutida viljan att tala om identitetspolitik och kulturell appropriering. För inte så länge sedan var det betraktat som något gott att använda ingredienser från andra kulturer i musik, det som kallades världsmusik. Att smälta samman kulturer. Roland Keijser hade rätt. Inga gränser ska finnas. Alla får framföra allt.