Rut Mikaelsson
Bild: Scanpix
Att bli gammal är mångas önskan och helt uppenbart en bedrift i Sverige.
Googlar man på Rut Mikaelsson i Åsele, Sveriges äldsta, som gick bort den 24 augusti nästan 110 år gammal, får man närmare 10 000 träffar. Artiklar och omnämnanden är uteslutande kopplade till hennes höga ålder.
Och visst, Rut Mikaelsson blev imponerande gammal. Hon överträffade dagens förväntade livslängd för svenska kvinnor med mer än 27 år. Hon föddes samma år som gangsterkungen Al Capone, folkpartiledaren Bertil Ohlin, kommunisten Hilding Hagberg och jazzpianisten Duke Ellington. Hon överlevde dem alla med råge.
Tre tronskiften hann hon uppleva. När Rut föddes hette kungen Oscar II och var också regent i Norge. Hon var sex år när unionen sprack, tio när storstrejken bröt ut och elva när Strindbergfejden tog fart.
Rut fick uppleva två närgångna världskrig och hela 1900-talets elände med despotiska diktatorer, kärnvapenmakter och kallt krig. Men också införandet av kvinnlig rösträtt i Sverige och en osannolik samhällsutveckling med välfärdsreformer och standardförbättringar av oanat slag.
Så kan man hålla på när en person av Rut Mikaelssons höga ålder ska beskrivas. Hennes liv satt i samhälleligt sammanhang ger en tydlig bild av hur lång tid 110 år egentligen är. Hur mycket som hinner hända under ett så imponerande långt liv som Ruts.
Men den verkliga bedriften bestod snarare i den insats Rut gjorde för sin familj. Redan 1936, efter blott sex års äktenskap, tog lungsoten, tbc, maken Evert och hon stod plötsligt ensam på gården i Avasjö i södra Lappland, med tre små barn.
Tur då att Rut var van vid att arbeta. Som ung jobbade hon på fäbodvall och på föräldrarnas lilla gård i samma by. Dit flyttade hon också tillbaka en tid efter makens bortgång, men inte för att bli omhändertagen utan för att själv se till sin åldrande moder.
På gården fanns också Ruts tre bröder som hon tog hand om när de blev äldre. Hemmet krävde allt, och Rut var aldrig någonsin anställd av någon annan.
Om livet som ung änka med tungt ansvar har hon sagt:
»Det var eländigt. Men eftersom vi hade djur hade vi alltid mat på bordet.«
Så var det också. Jordbruket gav mat, men krävde också hårt arbete. Rut klev upp vid fyratiden på morgonen för att hinna gå till ladugården och mjölka korna, innan barnen vaknade och skulle ha sitt.
»Jag slet som en varg«, sa hon tidigare i en födelsedagsintervju i Aftonbladet. Trots allt slit höll Rut alltid dörren öppen för grannar och andra besökande. Alla bjöds på kaffe som vid sidan av mjölken var livsdrycken. Alkohol drack hon inte och nyttjade inte heller tobak.
Det stora nöjet var i stället dans. Dragspel och taktfast musik satte fart på Ruts ben som långt upp i åren höll för både dansbanans tiljor och långa vandringar. Men åldern tog ut sin rätt och vid 92 års ålder flyttade Rut hemifrån för första gången. De sista 18 åren vistades hon på äldreboendet Åseborg i Åsele.
Rut Mikaelsson lämnade nästan aldrig sin födelsebygd. En busstur till Holland när hon var 75 blev den enda utlandsresan. Fast när Rut fyllde 100 år fick hon en present som hon verkligen önskat sig. En flygtur över Avasjö och de gamla hemtrakterna.
»Det var skojigt att se jorden från ett annat håll. Men jag tycker nog att det var ännu roligare efteråt«, sa hon till Aftonbladet.
Mediernas intresse för Rut steg för varje ny födelsedag och trots allt sämre syn och tröttare kropp ställde hon tålmodigt upp på reportrarnas förväntade frågor om hur man skaffar sig ett så långt liv.
Ett av Ruts vanligaste svar var:
»Det är absolut nödvändigt att skratta mycket. Och att inte äta smör, det har jag aldrig tyckt om.«
Själv blev hon alltså nästan 110. Om det nu är en bedrift att bli gammal var Rut Mikaelsson onekligen en svårslagen mästare. Dessutom, hon var inte bara sist ut av svenskar födda på 1800-talet utan också den hittills äldsta lappländskan genom tiderna.
Den äldsta nu levande Sverigefödda är Maria Eriksson i Grillby, Uppland, född i mars år 1900.