Sid Jansson
För snart femtio år sedan: Vem var det egentligen som satt i sockenbibliotekets läsrum? Klädd i fransjacka, röd snusnäsduk om halsen och med en hög hatt som tillhört Anders Zorn. När man hörde honom prata växlade han obekymrat mellan stockholmska och vårt rättviksmål. Han förklarade att han letade visor, texter och skrönor, och så fort han började berätta var det som om det inte ville ta stopp. Den som hörde Sid Jansson lyssnade. Ordrik, rolig, lärorik.
Plötsligt lade han papperen åt sidan. Har du hört den här? Så sjöng han »Plog-faras polska«, en kryddig vispolska som fick oss tonåringar att flacka med blicken. Denna D-durspolska, med en nästintill otryckbar text, hade Sid Jansson lärt av morfar Modiges Per; muraren och spelmannen från rättviksbyn Backa.
Sid Jansson tog vispolskorna ut till den breda publiken i det historielösa folkhemmet. Först på Vispråmen Storken i Stockholm i slutet av 60-talet där den nya visgenerationen samlades, befriad från visans museala tvångströja. Några år senare lockade Sid Jansson och gruppen Visor & bockfot storpublik till folkparkerna. Med visorna följde berättelser, skrönor om skrömt och oknytt, de märkliga väsen i skogen han gärna återkom till. Den som lyssnat till Sid Jansson fick med sig många skratt och nyvunna insikter i gammal folktro.
Under uppväxten i Stockholm var Sid Jansson en jazzfantast och flitig gäst på Gazell Club i Gamla stan. Men från källarlokalerna hördes också visor från en ny generation. Sven-Bertil Taube hade släppt ut Bellman ur de fina salongerna, Fred Åkerström återupptäckte Ruben Nilsson och Cornelis Vreeswijk visade konturerna av en svensk blues. Sid blev Cornelis manager. Visans tid var här. Sid Jansson begav sig ut, vandrande genom landet med olika vissångare. Ungefär som medeltidens kringströvande trubadurer.
Sid Jansson var svenskt visarkiv på två ben. Påstod sig kunna uppåt 500 visor. Därutöver kunde han när som helst och med liv och lust berätta om visans utveckling från 1100-talets provencalska sångbara poesi till Jeja Sundström. Samtidigt såg han till att borga för visans fortlevnad genom att starta vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv där han var en uppskattad gästlärare.
När cd-boxen »100 svenska visor 1965–1995« sammanställdes var det självklart vem som skulle hålla i projektet. Samlingen synliggjorde hur visan utvecklats. »Gud hjälpe om det inte sker någon utveckling, då skulle vi fortfarande sjunga medeltida ballader«, sa han, trygg i traditionen men samtidigt bejakande av förnyelsen.
Han var nyfiken och bred i sin bildning, kunskap som han dessutom förmådde förmedla på det mest roande sätt. Oavsett om det gällde visor, vin, tjurfäktning, gastronomi, konst, älgjakt eller gamla Fantomenäventyr. Men alla var inte lika roade. När Livets ord etablerade sig i Rättvik och anordnade bokbål var Sid Jansson en given måltavla. Via sina kommunpolitiker krävde de att hans berättande om oknytt skulle bannlysas från kommunens skolor.
Året efter att vi sågs i sockenbibliotekets läsrum skrev han musikhistoria. Efter en längre folkparksturné såg han till att spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson fick möta Stockholmspubliken, på Mosebacke etablissemang. Enligt folkmusikkännaren Thomas Fahlander sålde han in spelmännen som om de vore »korsningar av hembrännare, kloka gubbar och konstnärer«. Resultatet blev den banbrytande Bockfot-skivan; när folkmusiktidningen Lira häromåret rangordnade de 100 viktigaste albumen i svensk folkmusik hamnade »Bockfot« bland de främsta.
För Sid Jansson rymde fiolmusiken magi. Men varifrån hämtades kraften? Kanske hade spelmannen tagit fiolens ljudpinne från ett ben från en avliden spelmansbroder. Eller hade spelmannen »dragit spikar ur träkors på kyrkogården och stuckit in dem i väggen bakom sig när han spelade«? För oss som lyssnade på Sid Jansson lät det som förförisk trolldom. Omgivningen som vi hade vuxit upp i fick liksom ett nytt, gåtfullt ljus. Nu har den unika, flödande berättarrösten tystnat.
Harald Gatu
Reporter, Dagens Arbete.
