Sigvard Marjasin

Han blev alltmer ilsk på främsta bänkraden i konferenssalen i Helsingfors. Det avtalsombudsmannen sa från talarstolen blev till ett påhopp på ordföranden. Till slut kunde han inte hålla sig:

»Ta bort honom, ta bort honom,« skrek Sigvard Marjasin bland förbluffade kollegor från kommunalfacken i Norden.

Nils Lang var avtalsombudsman och skötte förhandlingar, den avgörande uppgiften. Sigvard Marjasin skötte som ordförande det andra. Ingen unik maktdelning, men snudd på obegriplig utanför den fackliga världen.

Utåt framstod Marjasin som en stark ledare för det största fackförbundet, med över 600 000 medlemmar och som fortsatte växa på 80-talet.

Stark kanske, men ständigt vaksam och misstänksam, komplexfylld och med kontrollbehov. Ofta arg.

Hans far hade rysk-judiska rötter och han var enda barnet. Kort till längden, mätte som vuxen 156 cm. Ständiga ryggproblem gjorde att han oftast använde stödkorsett för att få till hållningen.

I unga år aktiv i SSU i Stockholm där Olof Palme hörde till de tongivande och som 18-åring anslöt han sig som frivillig i israeliska flottan i kriget 1948.

Som ledare för Kommunal från 1978 blev han en måltavla för motståndarna, ibland en nidbild av den röda faran, med ryskt påbrå och allt. »I morgon kan han vara din chef«, stod det vid bilden av Marjasin på Moderata Studentförbundets affischer mot löntagarfonderna på 80-talet.

Stridbar också i LO-leden där Metall så länge dominerat. 1980 gick Kommunal för första gången sedan 1951 ut i konflikt. Sammantaget en storkonflikt med nära en miljon i strejk eller lockout.

Strejkvapnet är tveeggat för offentligfack, medborgarna drabbas men arbetsgivaren tjänar pengar. Kommunal såg tricket; om de varslade om strejk för kranförarna i hamnarna kunde följden bli en lamslagen exportindustri i landet, med liten insats.

Konflikten med arbetsgivarnas Saf, som såg offentliga sektorn som »tärande«, och Metall fördjupades de kommande åren. Metallbasen Leif »Blomman« Blomberg tyckte att industrin skulle vara löne-ledande.

Vid LO-kongressen 1986 blev det öppen konflikt: »Vi har fått gökungar i boet. När man fött upp dem hotar de dessutom att äta upp morsan«, sa Blomberg.

När LO manade till enighet lugnade sig den långe Blomman, men lade till en elak släng: »Jag ska lyfta upp honom och krama om honom.«

När Kommunal höll kongress 1988 hade Marjasin ett år kvar till pension (de gick då i pension vid 60). Han ville sitta kvar och krävde rörlig pensionsålder. Men kongressen höll fast vid åldersstrecket och valde Lillemor Arvidsson – som var hans raka motsats, kallade alla för »lilla hjärtat« och var allt annat än despot. Att de två hade svårt att samarbeta var känt.

I stället blev Sigvard Marjasin landshövding i Örebro. Grabben från en etta på Söder flyttade in i Örebro slott. Men återigen skulle eftermälet bli ett annat än han tänkt sig.

Dagens Nyheter granskade hövdingarnas representation och såg underligheter i Örebro. Marjasin hade lämnat in kvitton för representation, men klippt och klistrat. Kvar fanns bara posterna med slutsumma och moms.

Marjasinaffären fick enorm uppmärksamhet. Han åtalades och det blev en stökig rättegång. Åklagaren byttes ut och Marjasin bytte ut sin advokat mot kändisadvokaten Leif Silbersky.

I november 1997 kom domen som frikände Marjasin på alla punkter. »Rättsväsendet har friat Marjasin. Allmänheten har sannolikt fällt honom«, skrev Peter Hjörne i G-P och fick rätt.

»Han är en säregen person, okonventionell, egocentrisk och har en stark tro på sig själv. Men det är väl inte brottsligt?« sa Leif Silbersky.

Då hade Marjasin redan avgått som ordförande i Palmekommissionen, som granskade mordutredningen.

Även som avgången landshövding bodde han och hustrun Kerstin kvar i Örebro, spelade bridge och åkte till sommarhuset i Lindesberg. Nästa motgång kom när hon fick alzheimers och tvingades bo på vårdboende, där hon avled 2009.

Marjasin fortsatte med mindre uppdrag i föreningslivet och satt i första styrelsen när Socialdemokratiska Israelvänner bildades 2011.

Men trots karriären blev det aldrig som han tänkt sig. De som mötte honom på senare år talade om en stukad och bitter man.