Silakhdar Krikeb

Social kamelont. Jag har aldrig mött en man som så förkroppsligat uttrycket som Silakhdar Krikeb. Utan att ge minsta avkall på sin egen person eller integritet lyckades han smälta in i alla de sammanhang där han verkade.

Han klarade av det svenska studentlivet lika väl som det algeriska, han förstod sig på folkrörelsernas inre liv likväl som den statliga byråkratins alla svängar och han var en uppskattad medarbetare på försäkringsbolaget If, Svensk Exportkredit och senast Handelsbanken. Samtidigt kunde vi ligga under varsin filt på ett golv i en marockansk gäststuga på landsbygden.

Kanske var det Silakhdars förmåga att göra stora problem till bagateller som öppnade dörrar för honom. Fascinerad blev jag vittne till hur han ivrigt gestikulerande inför ett par flygplatsvakter försökte argumentera ombord en tiolitersdunk insvept i silvertejp. Dunken innehöll nyskördad olivolja och på hedersplatsen i mitt skafferi står fortfarande en PET-flaska med min andel av den direktimporterade oljan.

När vi stod på en av marknaderna i Marocko frågade Silakhdar plötsligt om jag ville starta en importverksamhet i större skala. Inte för att han trodde att man kunde bli särskilt rik på rättvis handel med ekologisk olivolja, utan för att han hoppades att bröderna i Marocko skulle bli lite mindre fattiga.

Han var sådan. Vart han gick följde nya initiativ och därför är det nu många svenska människorättsorganisationer som saknar en av sina mest drivande medlemmar. 2002 grundande Silakhdar Sveriges första muslimska studentförening, och han blev dess första ordförande.

I dag har Sveriges muslimska studenter flera universitetsföreningar över hela landet.

Jag är tacksam att jag har fått gå intill Silakhdar i så många sammanhang. Eller intill, oftast gick man ju ett steg bakom. Silakhdar kunde med sin språkkompetens och sin sociala förmåga öppna dörrar som annars var stängda, och han hade alltid brått.

Han ville alltid att man skulle göra lite mer, argumentera lite bättre, jobba lite hårdare. Han såg samhällets orättvisor och tog på sig att göra något åt det. Som deltagare i Global Utmanings expertgrupp för demokrati deltog han för en tid sedan i ett seminarium och konstaterade att det positiva med vår globaliserade tid är »att en person kan sitta i Stockholmsförorten Alby och medverka i fredsprocessen i provinsen Aceh i Indonesien«. Och med möjligheten att engagera sig följde för Silakhdar alltid ett ansvar.

På jordfästningen på Solnas muslimska begravningsplats hörde jag några av våra gemensamma vänner tala om de praktiska detaljerna runt de paket »islamofobil« som skickats ut till svenska redaktioner och politiker.

»Tänk om islamofobi gick att bota med en tablett«, stod det på de utskickade paketen och det var ett försök att, innan [[Jimmie Åkesson|Jimmie Åkessons]] nya tankevurpa, uppmärksamma de islamofobiska föreställningar som blir alltmer accepterade i Sverige. Silakhdar var ett av naven som kampen mot islamofobi i Sverige har snurrat runt. »Islamofobil«-kampanjen är en del av Byrån för mänskliga rättigheters arbete, och byrån är en av de många verksamheter som Silakdhar var med att starta. Han var också den första ordföranden i Svenska kommittén mot islamofobi.

Den 3 oktober gick Silakhdar Krikeb under i vågorna i Ramsmoraviken i Värmdö. Äntligen hade han lyssnat till alla oss som tyckte att han behövde en hobby, något han gjorde bara för sin skull, och han hade precis fått sitt dykarcertifikat.

När en så ung människa så plötsligt kallas hem är man inte förberedd. Sorgen och saknaden är stor bland alla dem som haft förmånen att kalla Silakhdar för vän längre än jag, och självklart hos hans fru Iness och barnen.

Alla vi som vårdar Silakhdar i vårt minne har att fortsätta det arbete han påbörjade. Han var en uppmaning till alla i sin omgivning att våga se vad som sker, och våga formulera alternativ. Lite tydligare, lite oftare. Jag vet vad han hade förväntat sig av mig.