Siv Widerberg

En sen eftermiddag under sent 60-tal beställde Siv Widerberg en artikel om Vietnamkriget av mig. Hon var då redaktör för Barnens Nyheter, en halvsida varje vecka i Dagens Nyheter  Jag var allmänreporter på tidningen, småbarnsmamma och FNL-aktiv. Två timmar återstod av arbetsdagen, inga problem sa jag och skrev raskt men kort och la texten på hennes bord innan jag gick hem. Nästa morgon låg den på mitt skrivbord med röda streck och överstrykningar:

»Att skriva för barn är inte bara att undvika svåra ord, man måste själv förstå vad man skriver.  Skriv om!«

Det gjorde jag förstås. Och artikeln blev ju bättre eftersom Siv Widerberg redan på den tiden visste vad hon var ute efter: Texter för barn skulle vara lika lockande och avläsbara som för vuxna.  Hon hade utbildat sig till småskollärare, men arbetade redan efter några år som journalist, framför allt i Arbetaren och i VI. Hon var, som en av DN:s chefer erinrar sig, »en barnskribent på modet« i en tid när ämnet »barn« inte var högprioriterat.

För Siv Widerberg var barn och språk det centrala i tillvaron. Att leka,  som ett barn och med barn, var det roligaste hon visste. Liksom att skriva. Men för att kunna göra det som hon ville måste hon använda ett språk som var både deras och hennes. Det arbetade hon hårt med, genom hela livet.

Hon gick på skrivarkurs för att lära sig att skriva böcker. Det var inte lätt: skriv om, skriv enklare, skrev förlaget som hon skickade sina manus till. Hon skrev om och skrev enklare. 1966 blev hennes första bok publicerad:  Gertrud på daghem, en reportagebok om hur hon och hennes femåriga dotter började på dagis. Det var ett nytt sätt att berätta om barn mitt i samhället, utan tillrättalägganden och pekpinnar. Kritikerna såg det och blev förtjusta.  Författaren borde  ha varit nöjd med sin debut.

Men det var hon inte, förstår den som läser Författaren själv, ett lexikon där 1 200 författare skriver om sig själva i tredje person:

»Gertrud på daghem blev inte precis den debut hon en gång trodde. Skulle blivit Poeeeeeeeeeeeeeeeet.«

Hon blev båda delarna: vardagsskildrare och poet.  Realismen utvecklade hon med uppror och utsatthet som återkommande teman. I Klass 6 D Sverige världen skildrade hon en kollektiv kamp för en hotad klasskamrat. Utan någon individ som hjälte men med alla  elever porträtterade på omslaget.  I Hasse, 204 dagar i Hans Henrik Olssons liv lät hon en åtta-åring skriva dagbok om sin tid i familjehem långt borta från sina alkoholistföräldrar. Utan kommentarer och pekpinnar men med absolut inlevelse i en pojkes tanke- och känslovärld. Med åren skulle hon berätta om många andra utsatta barn och unga i det Sverige som rymde allt fler nykomlingar och undantagna.

Drömmen om att bli poet kom till uttryck i egna diktsamlingar med titlar som Se upp moln, En syl i vädret, Ett enda stort ljug.  Kluriga, lustfyllda verser för barn, med en närhet till – men inte en härmning av – deras språk och föreställningsvärldar. De ledde vidare till antologier som blivit omistliga klassiker i den svenska barnlitteraturen, både för sitt innehåll och för sin distribution. Barnens första bok, Barnens versbok och Kärlek och uppror har nått ut till svenska barn i decennier.

Så nog kunde hon kalla sig både poet och vardagsrealist. Därtill antologiredaktör, barrikadkämpe, debattör, inspiratör, föreläsare, lekledare, pristagare, käring mot strömmen, impulsgivare, hedersdoktor, eldsjäl   …

Hela livet samspelade hon med den värld hon levde i. Berörde den och rörde om i den.  Tätt ihop med hennes fantasi och leklust löpte envisheten och uthålligheten. »Det är SIV« började hennes telefonsamtal med ett så uppfordrande tonfall  att den uppringda förstod att nu gällde det att ställa upp, antingen det handlade om ett krig i Asien eller ett nedläggningshotat bibliotek. Ett utvisnings-ärende, en förlagspolitisk stridsfråga, en kursändring i politiken, en utarmning av programtablån hos Sveriges Radio. Ställde upp gjorde man och dåligt samvete fick man om man inte ställde upp. För, som min dotter svarade när jag frågade henne hur hon minns Siv Widerberg från sin barndom:

»Glad. Sträng.«

Hedersdoktor blev hon vid fakulteten för lärarutbildning vid Umeå universitet. Eldsjälspriset fick hon av Svenska Barnboksakademin (som hon var ledamot i, men bara ett år). Gulliverpriset fick hon av Ibby, den internationella barnboksföreningens svenska sektion. Och många fler priser. Böcker skrev hon långt upp i 80-årsåldern.

Annika Holm

Författare, journalist