Skrev om jaget och frågan om vad som gör en människa

Högst upp i dödsannonsen står en Koltrast, svart med gul näbb. Koltrasten är älskad här i Sverige. När landets nationalfågel skulle röstas fram för några år sedan vann just koltrasten. Jag vet inte om Kjell Espmark röstade då, men han hade i alla fall ett smeknamn för koltrasten. "Charlie" brukade han kalla den. Själv kallades han för Kjelle, "vår innerligt älskade Kjelle", som det står i annonsen.

Nu finns denne koltrastvän inte med oss längre. Lugnt och stilla somnade han in, tillfreds med det liv som blev hans. Han kände att han var färdig. Och så mycket han var färdig med: dikter, romaner, essäer, teaterpjäser, fackböcker och vetenskapliga verk. Utöver livet i övrigt då.

Mycket av det Espmark skrivit rör sig runt jaget och frågan om vad som gör en människa. I sin självbiografi Minnena ljuger är det sitt eget jag som han försöker ringa in, och själva utgångspunkten är hur svårt det är, bland annat eftersom våra minnen är så bedrägliga. Skälet till hans minnesskepsis är inte någon relativism eller nihilism, utan snarare en ödmjukhet inför människans oförmåga att minnas rätt, och att klarsynt kunna betrakta sig själv. Samtidigt behöver vi människor våra minnen, med betoning på våra, för att ge livet mening och sammanhang. Vi inte bara förstår livet baklänges, som Søren Kierkegaard skrev, vi behöver det baklänges.

Espmark speglade sig verkligen inte bara i sig själv, utan också i andra. Hans bildning och beläsenhet erbjöd många att spegla sig i: Jag är en annan, som franske poeten Rimbaud skriver, framstår som något av ett ledmotiv hos Kjell Espmark. Ofta gick han in i andra människor, som i ett dubbelexponerat fotografi.

Det här märks tydligt i ett av hans sista verk: Kvällens frihet. Här skildras livets slut, andras men kanske också hans eget, genom ett antal historiska personer: Carl von Linné, Verner von Heidenstam, Béla Bartók, bland andra ... Kanske förenas Kjell Espmark här till slut också med sin mamma, henne som han beskrivit att han hade så svårt att kalla "mamma" och att i själva livet komma nära. Men i hans dikt om konstnären Helene Schjerfbecks sista självporträtt anar läsaren både modern och sonen: "en öppen mun som stelnat/kring ett rop som saknar slut".

Kjell Espmark förenade på många sätt det svårförenliga. Å ena sidan den självständige och egensinnige författaren, å andra sidan den korrekte och samvetsgranne ämbetsmannen, dubbelt akademiskt verksam, vid såväl Stockholms universitet som i Svenska Akademien. Å ena sidan individen, å andra sidan samhället. Å ena sidan finns här den vassa udden, mest entydigt kanske i det satiriska mästerverket Resan till Thule. Å andra sidan präglas Espmarks verk av medkänsla och barmhärtighet.

I botten ligger den egna barndomens uppslitande erfarenheter, den lille pojken "på en jämtländsk sjukstuga, isolerad med ett örsprång ingen vill veta av" och den tidiga insikten om att vem som helst när som helst kan falla hjälplöst. Liksom förmågan att se sig själv i andra, och andra i sig själv.

Kjell Espmarks närstående vittnar om en sällsynt vänlig och anspråkslös person – som varje dag klockan 11 reste sig upp från arbetsbordet för att gå och göra kaffe åt sig och hustrun. Här fanns viljan att lysa upp vardagen och att fira, om än i det lilla formatet. "Varje dag en fest!" var mottot. Och självbiografin Minnena ljuger avslutar han, den mörka grundtonen till trots, med en hyllning till glädjen, en uppmaning att lyfta in fest och storslagenhet i livet, kanske som balans till allt det tunga som livet helt utan ansträngning är fullt av.

Det leder oss tillbaka till Koltrasten, sorgset kolsvart men med en gladgul näbb. Den sjunger lika vackert som näktergalen och lärkan, men mindre spektakulärt, mjukare och mildare. Den är på en gång anslående och anspråkslös. Och just så står han där och väntar – Charlie – högst upp i Kjell Espmarks dödsannons: kolsvart, med gul näbb och innerligt älskad.