”Snygg, briljant och med en röst som trollband”

Per Gunnar Evander var en kvinnomagnet. Herregud, karln såg ut som en blandning mellan Steve McQueen och Michael Caine. Fast egentligen hade han ett utseende som bäst lämpade sig för en framgångsrik karriär inom näringslivet. Därtill hade han en penna som inte bara gick att skriva med. Per Gunnar Evander lyssnade på sina läsare medan han skrev. Gå till böcker som de klassiska verken Måndagar med Fanny, Det sista äventyret och Hundarnas Himmel och notera långsamhetens lov, kärleken till de udda karaktärerna samt de sorgsna händelseförloppen. Alltsammans som ett slags ständigt lyssnande med hänsyn till läsarna och faktiskt även till verkligheten.

Från debuten 1965 med Tjocka släkten fram till Orubbat bo, utgiven 1983, utkom Evander med nästan en bok årligen. Under den perioden var hans utgivning så nära en nationell angelägenhet som det ens var möjligt för en författare att komma. För oss som föddes på sjuttio- och åttiotalen är bokryggarna med Evanders mycket speciella titlar en påminnelse om vår litterära uppväxt. En påminnelse om hur annorlunda en skönlitterär gigant betedde sig för bara 30 år sedan. Kanske var det här den gyllene epoken för Per Gunnar Evander och då hans läsarskara växte sig stark.

Man skulle läsa Evander. Det handlade om det som låg rätt i tiden. Socialrealism som tecknar bilden av de kantstötta, oönskade, misshandlade, vilsna. Språket var tunt och enkelt utan kraftiga gester. Som om han med sin blotta penna skulle kunna skada något av det sköra som han illustrerade om han bara tog i aldrig så lite eller om han bara avvek från det löfte han utfärdat till läsaren. Nej, Per Gunnar Evander visste vad han gjorde. Han var lojal mot det han såg och mot den litterära idé som var hans. Titlar med en antydan:

Anmärkningar om saknaden.

Himmelriket är nära.

Hela 14 gånger var han sommarvärd i P1. På den tiden var upplägget aningen annorlunda än dagens sommarprat och Evanders insatser prisades år 2000 av Samfundets Ljudradions Vänner som korade honom till 1900-talets i särklass främste värd för programmet Sommar. Lyssna på hans försiktiga resonerade och hans betraktelser. De är som hans texter. Som att han lyssnade även när han pratade. Det blev såklart fler priser och utmärkelser. Allt från Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare 1969 till Göran Fredrik Göranssons stora pris 2007. Att han 2005 blev hedersledamot av Evandersällskapet kändes rimligt. 

Snygg, briljant och med en röst som trollband i etern. Men säg den som får ett enkelt liv bara för att ha fått dessa gåvor. I min ungdom speglade jag mig ofta från 2005 kom att bli hans sista bok. Den handlar om dottern Andrea som omkommer i en bilolycka endast 16 år gammal. Boken togs inte emot väl av hans närmaste familj. Dagens Nyheter publicerade i december det året en artikel med frågan vad man egentligen får skriva i en roman. Frågeställningen blev en kulturell riksangelägenhet. Pressombudsmannen kritiserade DN:s publicering men Pressens Opinionsnämnd friade. Det blev Evanders sista bok.

Även om han levde ytterligare 18 år till blev det inte någon vacker tid. I stället kantades hans ålderdom av sjukdom och demens, och till det ett drama som pågick fram till hans död. Han tvingades leva under skyddad identitet på behandlingshem. Bakgrunden var en anklagelse mot en kvinnlig läsare som lyckades gifta sig med Per Gunnar Evander. Rättstvisten kom att handla om huruvida han varit tillräckligt kapabel att ingå det äktenskapet, en tragisk historia som dokumenterats i en podd på Spotify. 

Så låt i stället detta bli slutordet över Per Gunnar Evander: En stor författare har lagt ned sin penna för gott.