Sonja Martinsson

Sonja Martinsson gjorde sin första skivinspelning i Ågrens musikaffär i Kristianstad. Hon var 15 år då hon och lillasyster Barbro, 8, tog tåget dit för att spela in »Missouri Song«. Yngsta systern Agneta, som då var fyra, ansågs för liten för att få följa med. Hon var kvar hemma i byn Boalt och tjurade. Hon låg på rygg på köksgolvet och tog ackorden på gitarren så gott hon kunde. Själv tyckte hon att hon kunde den rätt bra. Hon skrattar åt minnet i Sonjas son Thord Martinssons film om Göingeflickorna.

Det var Sonja som en gång hade börjat ta gitarrlektioner i skolan, och det skulle komma att prägla hela familjen Norén. Familjens lördagsnöje blev att spela och sjunga tillsammans. När Agneta växt till sig började de tre systrarna också underhålla runt om i byn. Det kunde vara på skytteföreningens fester, eller syföreningens, eller hos IOGT. På den tiden kallades de ofta bara för Systrarna Norén, eller, när de gjorde lite svängigare musik: Norén Sisters.

Det ändrades när folklivsforskaren Thore Brogårdh höll en föreläsning om allmoge­liv i gränsbygden på syföreningen 1956 och systrarna stod för underhållningen. Thore hade just då många föreläsningar i trakterna och han undrade om de hade lust att följa med ner till Malmö för att bli en del av hans föreställning. Men då ville han göra om dem lite så att de passade med hans tema.
Han ringde till hemslöjden i Kristianstad och bad att få låna några göingedräkter, alltså folkdräkter. Och han ändrade deras namn till Göingeflickorna.

Det var uppenbart att dräkterna gick hem. De fick fler och fler spelningar i större och större cirklar kring Boalt. De vann en talangjakt som tidningen Arbetet arrangerade i Malmö, och fick komma till Kungsträdgården i Stockholm och uppträda inför 30 000 människor. Samtidigt började de slå igenom på andra sidan sundet och snart var de med i dansk tv.
De skickade en demotejp till skiv­bolaget Karusell där bossen Simon Brehm såg och hörde deras potential till folkligt genomslag. Han sade att han hade en perfekt melodi för dem, en som han hade haft liggande och som bara väntat på att några som Göingeflickorna skulle dyka upp.

Själva var de först lite tveksamma. De tyckte egentligen inte att den låten var deras stil. Men de åkte upp till Stockholm och lät sig övertalas till att spela in den. Låten hette »Kära mor«, och de skulle snart få erkänna att Simon Brehm hade haft rätt. Fast de fick ta en del snåriga omvägar till det riktigt stora brejket, för Sveriges Radio dödskallemärkte skivan omedelbart. Det innebar att den inte fick spelas i radio. »För sentimental«, löd omdömet.

Men det här var precis under den tiden då MS Bon Jour låg på internationellt vatten och sände den populära reklamkanalen Radio Nord in över svenskt sändnings­område. Och där spelades »Kära mor« ofta, och blev mycket uppskattad. Så uppskattad att massor av folk började önska »Kära mor« också i Sveriges Radio, som till sist böjde sig för opinionen och hävde dödskallemärkningen.
Nu hade allt börjat gå väldigt snabbt för Göingeflickorna. Mamma Edith satt hemma vid telefonen i Boalt och skötte alla bokningar medan pappa Torsten ofta fick ta hand om Sonjas äldsta son Rolf. Sonjas och Barbros män turades om att skjutsa gruppen kors och tvärs genom landet på guppiga landsvägar med fri hastighet. Och fort gick det. Göingeflickorna hade som regel två till tre spelningar per dag. När det var som mest körde de 10 000 mil per år. Med åren skulle det trappas ner, men Sonja slutade aldrig med Göingeflickorna. Så länge hon fanns i livet existerade också gruppen.

På nyårsafton 1961 hade Sveriges Radio en tävling där folket skulle utse årets låt. Resultatet skulle högtidligt kungöras på tolvslaget och den kvällen hade Göinge­flickorna spelat i Karlsborg. Efter spelningen stuvade de alla in sig i sin Volvo Duett och körde in i skogen för att höra resultatet på radio.

Årets låt blev – ni gissade rätt – »Kära mor« och Evert Taube, som också varit nominerad för »Så länge skutan kan gå« ringde in till radions direktsändning från Sydamerika för att gratulera. Det var en skaplig revansch för Göingeflickorna. Alla tre systrar skrek rätt ut i den västgötska vinternatten.