Sören Wibe

Det här var 2003, då dahlian blommade och centerpartiet fortfarande kunde kallas EU-kritiskt. En söndag med sol var det, och hade det inte varit för tacktalet han skulle hålla så hade socialdemokraternas nej-general Sören Wibe tagit ett par öl extra.

Tretton år. Så länge hade han varit gerillakrigare i partiet. Och nu äntligen vunnit en riktig seger.

I valvakelokalen på Mosebacke i Stockholm, ja i hela den brokiga rörelse som Sören Wibe blivit inofficiell ledare för, fanns en förhoppning, till och med en förväntan, att detta folkets nej till EMU skulle vrida om hela EU-debatten.

Det kom på skam förstås. När social­demokraternas kandidatlista till EU-valet presenterades tre månader senare fanns bara en EMU-kritiker med. Och henne hade de gömt på valsedelns baksida.

Sören Wibe däremot – det var en direkt konsekvens av folkomröstningen – placerades i den svenska debattens centrum. Hans strategiska nätverksbygge gjorde de splittrade kritikerna till en kraft att räkna med. Ska man drista sig till att peka ut en enskild så var det på grund av honom som svenskarna sa nej till valutasamarbetet.

Kommen från knappa förhållanden i Östersund, inskolad i SSU av politiskt medvetna arbetarföräldrar och radikaliserad i FNL:s friska kuling löste han på 1970-talet medlemskap i vänsterpartiet. En bit in på 1980-talet företrädde han kommunisterna, och som sådan slog han igenom i Umeå.

Stefan Svallfors, välfärdssociologen, har berättat hur det på en debatt mellan LO och Saf vintern 1982 slank in en man i sista stund i lokalen. Han bar skinnjacka och hade en starköl i handen och briljerade på frågestunden. En intellektuell Lone Ranger, som Svallfors uttrycker saken: »Den coolaste snubbe jag någonsin sett.«

Sören Wibe gick sina egna stigar. Vägen till den civila karriärens professorsstol i skogsekonomi på universitetet i Umeå tog han via grundskolelärarjobb i Tärnaby – sjungande »We shall overcome« till eget gitarrkomp när eleverna blev för stökiga – och ekonomistudier, utredningsuppdrag och en avhandling om järnframställning. Han var otålig och livfull.

På 1980-talet återvände han till det socialdemokratiska fadershuset, hamnade så småningom i Europaparlamentet och blev lokalt folkkär. Att kunna skrapa ihop 5 000 personkryss i en valkrets av Umeås storlek är remarkabelt, särskilt om man som charmige Wibe 2002 gjorde det utan någon personkampanj.

Kanske var det en ödets ironi att lojaliteten mot de personrösterna höll honom tillbaka i den stund då han borde ha lämnat socialdemokraterna. Han ansåg det vara ett historiskt misstag att EU-kritikerna aldrig bildat ett parti, men tackade ändå nej till junilistan när Nils Lundgren ringde i mellandagarna 2003. För den som inte följde junilistans första steg på nära håll är det svårt att förstå vilket avbräck det innebar. I början handlade nästan allt om att få med Sören Wibe.

Först efter listans framgång 2004 och fiasko 2006 tog Sören Wibe det avgörande steget. Han blev partiledare 2008, men misslyckades kapitalt, inte minst på grund av oförmågan att ställa sig över konflikterna i partistyrelsen. I backspegeln var det Nils Lundgren som cashade hem investeringarna från EMU-kampanjen, inte Sören Wibe, som föll på eget grepp.

Sören Wibe var en bråkstake. Han kallade Mona Sahlin för en »en jävla miljöpartist«, förbannade det marknadsliberala 1990-talet och umgicks med tanken att göra junilistan till ett klimatskeptiskt parti. Han viftade vilt för utbyggd kärnkraft och öste på med etanolkritik och krav på liberaliserad skogslagstiftning.

Det fanns samtidigt en principfast linje i alla utfall. Han företrädde småfolket.

Han slogs för brukarna mot Skogs­styrelsen, för glesbygden mot staden och för Sverige mot Bryssel. Han menade sig helt enkelt stå för en gammaldags socialdemokrati, bruksorternas och den norrländska kustens – partiets födelsebygd.

Han hade en stadig fot i arbetarrörelsen och en lika ostadig, individualistisk fot, någon annanstans, utanför kollektivet.

Torbjörn Nilsson, politikredaktör på Fokus