Sportjournalisten som blev svensk tv:s bästa showman

När Ingvar Oldsberg stod framför en tv-kamera inte bara såg det lätt ut. Det var lätt – ty kameran var han vän. Den plockade fram hans egenskaper: Han var ett vandrande uppslagsverk, slagfärdig och mångsidig, kunnig i historia, sport och underhållning, snabb i tanken, en humorist och spexare. Improvisatör.

Av en duktig sportjournalist blev det svensk teves bästa showman. Han intog den tron som läromästaren Lennart Hyland en gång hade haft och satt på den i decennier. Oldsberg skapade ”På spåret”, som han ledde i 22 år och själv skrev ledtrådarna till. Han återuppväckte ”Här har du ditt liv” och ”Bingolotto”.

Huvudet var ett stort blänkande klot. Och med sina 186 centimeter var han längre än han såg ut i rutan. Han var livlig. Slet av sig glasögonen, viftade med dem och tuggade på skalmen. Ögonen plirade. Leendet strålade med 1 000 watt.

Oldsberg hade så lätt för sig på jobbet att han med suppleanten Björn Hellbergs ord blev ”en tidsoptimist”. I sista sekund kunde han komma på en gimmick och genast föra in den i körschemat fast klockan tickade, programmet skulle börja och alla var nervösa.

Under hela den långa karriären gjorde han inte en enda vurpa i sändning. I ”Bingolotto” var han värd sitt honorar, 200 000 kronor per program, ty både antalet tittare och lottförsäljningen sköt i höjden.

Han beskrevs oftast som en glad gamäng och generös mot kolleger, men han hade också en uppblåst och nedlåtande sida. Han kunde vara stöddig och plump. Och umgänget med alkohol utföll inte alltid lyckligt. ”Nächstes Flug”, sa Austrian Airlines, när han en gång skulle borda planet till Wien.

Under arbetet med en programserie konfronterades Ingvar Oldsberg med en allvarstyngd redaktion. Någon dag före sändning underkände han hela dess förberedelsearbete. Ensam – hokus pokus – trollade han fram bättre gäster, roligare rekvisita, högre tempo. Men han gick på en mina. Det blev anmälan till TV 4. En internutredning visade på "allvarliga arbetsmiljöproblem" och Oldsberg fick sparken. Hans kommentar bar hans signum: ”Vi lever i de kränktas värld nu. Det är märkligt. Kanske är det en generationsfråga.”

Glädjespridaren hyste också en entreprenör inom sig. Oldsberg gillade att göra affärer. Därav kom sig att han köpte det den stiliga Baldersnäs herrgård på en halvö i Laxsjön i Dalsland. Fyra miljoner på bordet. Den drev han i fem år med hotell, restaurang, konferenser, vigslar, vandringsleder, kanotmaraton, julmarknader, utställningar, konserter – fast utan vinst.

Affärer kunde uppstå spontant. I Partille i Göteborgs utkant åt han en grillad med mos vid ett korvstånd och kom – som alltid – i samtal med folk. Denna gång slutade det med att han köpte korvståndet. Karriären som korvgubbe blev dock kort. Utan att begära pengarna tillbaka gav Oldsberg efter några månader korvståndet till förre ägaren.

Men sin starka personlighet väckte Ingvar Oldsberg ofrånkomligen känslor. Bäste vännen Fredrik Belfrage – en annan Hylandadept – skrev på Facebook efter dödsbudet: ”stämd i moll och invaderad av stark, melankolisk eftervärme.” Han fortsatte: ”Just otålighet, tempo, intensitet, stress och ständig improvisation var väsentliga byggstenar i din personlighet.”

Jan Guillou, däremot, tyckte Oldsberg vara ”en skam för manligheten”. Föremålet för det hårda omdömet svarade att han inte ens ville gissa vad det berodde på.

På senare år blev Ingvar Oldsberg svårt drabbad av sjukdom. Cancer i ändtarmen. Den botades. Han tvingades till elchockbehandling mot hjärtproblem. Följt av diskbråck, slitna höfter och en smärtsam artros som gjorde att han behövde kryckor och inte kunde lämna lägenheten. Under den sista hösten pratade Bert Karlsson ofta med Oldsberg som sa att han var missnöjd med kvalitén på den svenska sjukvården.

Men vanligare var hans kommentar: ”Jämfört med hur många andra har det så är det en bagatell. Det finns människor som lever i flyktingläger, som inte har mat för dagen och som saknar tillgång till sjukvård och vaccin. Man får sätta saker och ting i perspektiv.”