Stefan Lindqvist

Lördagen den 7 mars sken solen över Valhallas konstgräsplan, ett stenkast från Scandinavium i centrala Göteborg. Det var match i svenska cupen mellan IFK Göteborg och Sirius. Före matchen hyllades Stefan Lindqvist med tal, en lång applåd och ett stort tifo: »Dom vi saknar mister vi aldrig – Den vi älskat saknar vi alltid.« Sedan sjöng klacken: »Vi älskar Stefan« länge, länge. Plötsligt betydde matchen inte särskilt mycket.

Det var några dagar tidigare, på söndagen den 1 mars som han somnade in efter att ha haft nervsjukdomen ALS i mer än tio år.

Stefan inledde sin karriär i hemstaden Halmstad, i IF Leikin, innan gick över till HBK som 15-åring. Som barn följde han med sin pappa som spelade fotboll, på träningar och matcher och Stefan blev fast där, i fotbollsvärlden.

Efter några år i Halmstads BK spelade han en säsong i Schweiz innan han kom till IFK Göteborg, där han under åren 1991–97 vann fem SM-guld och bland annat ledde laget till kvartsfinal i Champions League 1995. Då hade laget först vunnit sin grupp där även Barcelona, Manchester United och Galatasaray ingick.

Stefan Lindqvist hann också med att vara proffs i Skottland, Norge och Kina innan han återvände till IFK Göteborg för att sedan avsluta sin karriär 1999 på grund av en knäskada. Parallellt med sitt fotbollsspelande i IFK jobbade han halvtid som försäkringsmäklare och var sedan lagledare i sin gamla klubb fram till 2002. Därefter var han säljcoach på klädföretaget Newbody.

I en intervju på företagets webb förra året kritiserade han toppningen inom fotbollen, att många tvingas sluta alldeles för tidigt. »Att man är bäst när man är 10–12 betyder inte att man är bäst när man är 25, oftast är det tvärtom. Klubbarna förlorar mycket på att sortera ut killar och tjejer i för tidig ålder.«

De där åren på 1990-talet då Blåvitt dominerade svensk fotboll och kunde tävla med de allra bästa lagen i Europa var Roger Gustafsson tränare, en extremt noggrann sådan. I dag är han utbildningsansvarig för IFK:s akademi.

– Stefan hade många egenskaper som stack ut. Han var väldigt enveten på ett sätt som var bra för ett fotbollslag. Han nöjde sig inte med att kämpa och själv göra så bra ifrån sig som möjligt. Han ville att alla andra också skulle göra det. Han drev hela gruppen framåt, både på träning och i match, säger Roger Gustafsson.

Drömspelare, är ett ord han använder om Stefan Lindqvist. Roger menar att han var en sådan person och fotbollsspelare man som tränare älskar att ha i sin grupp.

– Han var en sådan spelare som vi i dag söker med ljus och lykta efter, en som pushar de andra. Men var han inte lite jobbig då? säger du kanske. Nej, för han hade alltid rätt balans mellan skämt, en liten gliring, och allvar. Det var hans sätt att säga saker så att alla förstod att det var på riktigt. Det han sa var oerhört nyttigt för laget. Stefan hade alltid lagets bästa för ögonen.

Roger Gustafsson fortsätter med lovorden. Stefan Lindqvists koncentrationsförmåga var exceptionell. Han pratade alltid om vikten av att tänka på sin egen position på planen, på att markera motståndarna och att alla skulle utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt.

– Under en lång period var Stefan den jag först skrev ner i min laguppställning när jag tog ut laget. Han började som forward men kunde sedan användas som yttermittfältare för att därefter bli innermittfältare som också kunde gå ner och spela back om det behövdes. Men han var ju inte den som gjorde fantastiska dribblingar eller spektakulära konster med bollen. Inte heller gjorde han särskilt många mål, men han stod alltid rätt, en gedigen lagspelare. Det gjorde att han var väldigt populär bland kompisarna i laget. Han var som en pappa på planen.

I somras uppmärksammades Stefan Lindqvist på Gamla Ullevi med en hyllningsmatch mellan gamla stjärnor från Halmstads BK och IFK Göteborg. Pengarna gick till ALS-forskningen.

– Vi visste ju allihop, han också, vad det var för sjukdom, vad som väntade honom, så jag tyckte att det var svårt att veta vad jag skulle säga, att hitta rätt ord. Men det var inget problem för Stefan. Han var så tillmötesgående, mot alla som ville prata med honom. Trots att han hade svårt med talet. Det var jobbigt att se honom, men det var en fin hyllning, säger Roger Gustafsson.

Martin Röshammar

Journalist