Stefan Liv

7 mars 2011. HV71 är tippat att vinna SM-slutspelet i ishockey, precis som året innan. Två veckor senare är HV utslaget, efter fyra raka förluster i kvartsfinalen mot AIK.

Som HV-supporter i ett kvartssekel kändes förlusten både smärtsam och svårförklarlig. På pappret var laget lika bra som året innan. Med en avgörande skillnad. Målvakten Stefan Liv fanns inte med. Efter SM-segern 2010 hade han lämnat för spel i den ryska ligan.

Orsakerna var säkerligen fler. Men när jag nu tänker på Liv efter nyheten om hans död i flygolyckan, läser omdömena från vänner och journalister, är det just denna tanke som infinner sig. Stefan Liv var en sådan spelare som gav bra lag möjlighet att bli bäst.

Man kan kalla det för flera saker. Själ, passion, klubbkänsla eller glöd. Men Stefan Liv hade det. Det är nog denna egenskap, bortom själva spelskickligheten, som förklarar den sorg som nu väller fram från staden vid Vätterns sydspets.

Innan HV etablerade sig i elitserien i mitten av 1980-talet var Jönköping svårt åderlåtet på lag i högstadivisioner. Det som till slut skickade HV in i elitserien var pengar. Klubben köpte in en trio fullblodsproffs som tog laget till en ny nivå. Men varaktig framgång är desto svårare att köpa sig till. HV skulle, likt småföretagen i myllan runtomkring, de kommande åren gneta på.

Avståndet mellan proffsen och smålänningarna i laget blev stadigt allt mindre. Med dem följde den lokalförankring som är nödvändig för att bli ett beständigt topplag. HV:s SM-guld våren 1995 blev bekräftelsen på att bygdens hockeykultur till slut hade nått en kritisk massa.

En av Jönköpingsungdomarna som den här tiden sökte sig till ishockeyn var Stefan Liv. Han var född 1980 i Polen, men hade adopterats till Sverige vid två års ålder. I flera uttalanden har han hyllat sina adoptivföräldrar. När hans pappa Jens hade gått bort spelade han en säsong med siffran 60 på ryggen, det år som pappan skulle ha fyllt just 60 år. När Stefan Liv vann sitt första SM-guld 2004 hade han en bild på mamman Aina målad på målvaktsmasken.

Stefan Liv växte upp i Norrahammar, en förstad till Jönköping. Dalgången där Norrahammar är beläget har gett namn till det lokala ishockeylaget HC Dalen, där en sjuårig Stefan Liv började spela ishockey.

Historien om hur han ringde upp HV och själv föreslog att de borde rekrytera honom är klassisk. Liv stod på läktaren vid SM-segern 1995 och började samma år spela för HV:s J18-lag. Elitseriedebuten inträffade säsongen 2000. Samma år första landskampen för Tre Kronor.

Det stora genombrottet genom SM-guldet 2004. HV vann finalen mot Färjestad med 4–3 i matcher. Stefan Liv höll nollan i HV:s samtliga segrar. En exempellös bedrift.

Som målvakt gick han på känsla. Stilen var sprattlande och okonventionell, för supportrarna nervdrivande. Men under ytan systematisk och alltmer teknisk. Och ständigt med total koncentration.

Två år efter SM-tecknet vann han både VM- och OS-guld. Säsongen 2006/2007 prövade Liv på proffslivet, med ambitionen att ta plats i Detroit Red Wings. Sejouren blev en besvikelse, och han återvände året därpå till HV71.

Förmågan att tackla förluster och självkritiskt söka vägar att bli bättre var en av nycklarna till Stefan Livs framgång. Fler än en gång hörde vi honom beskriva sig själv som »dålig«, ett helt år som »skitsäsong«. Efter NHL-försöket kom han hem och ledde HV till SM-guld 2008 och 2010. År 2008, som kanske var hans största, vann Liv guldpucken som elitseriens bästa spelare.

Vid sidan av det sportsliga är det människan Stefan Liv som mest lämnar ett tomrum. Just målvaktsmaskerna vittnar om hans passion. Allt han älskade ville han visa upp. På sin första målade hjälm hade han den bortgångne målvaktslegendenaren Pelle Lindbergh. På en annan fanns gamla svenska OS-guldmedaljörer. I sin första ryska klubb Sibir Novosibirsk lät han måla dit ortens stora son, brottaren Alexander Karelin. Inte konstigt att Stefan Liv var publikfavorit i alla lag han spelade.

På masken fanns också de som kommer att sakna honom mest. Hans lillebror Christian, hans fru Anna och sönerna Harry och Herman.

Anders Billing, editionschef Fokus