Sten A Olsson

»En sjöfartsman har gått ur tiden.« Så inledde prästen från Styrsö församling begravningstjänsten för Sten A Olsson i augusti. Hon kunde likaväl ha sagt att detta var Donsös motsvarighet till Michael O´Leary, Ryanairs vd. Båda bröt mot en konservativ branschs föreställningar om hur verksamheten skulle bedrivas.

Sten Allan Olsson var son till en frikyrklig skutskeppare med sinne för affärer, ett arv som han skulle utveckla till miljardinbringande business på land och till sjöss.

Trots sin marina bakgrund kom den 23-åriga Donsögrabbens första företag att handla med skrot och metaller. Det blev efterkrigstider och Europa översållades med begagnat stål och plåt. Ny råvara var det däremot ont om. Se där en affärsidé! Sten A Olsson började sälja överblivet krigsmateriel från slagfälten till stålverken. Grunden för det som skulle bli Stena Metall var lagd.

Ung och våghalsig åkte han dit för olagliga affärer med metallerna, dömdes till fängelse och böter, men frikändes senare.

Skärgårdsynglingens dröm att äga ett fartyg ville inte släppa taget. En norsk valfångstbåt blev första bytet. Den byggdes i sann Donsöanda om till ett segelfartyg, omgärdat med liberalare bemanningsregler, och den lastade 440 ton.

»Bygga om och anpassa tonnage; det har allt sedan dess varit en kungstanke i vår verksamhet«, sa Sten A Olsson i en tidningsintervju 1984, ett år efter att sonen Dan tagit över rodret. Redan från början var Sten Allan – ja han kallas så i västsvenska tidningar – vad man i dag skulle kalla en arbetsnarkoman. Urtypen för en self-mademan, sprungen ur en enkel miljö präglad av dygderna; arbete, sparsamhet och stabil ekonomi.

I svensk företagshistoria finns det gott om exempel. Där finns H&M:s Erling Persson, Ingvar Kamprad förstås, Per Olof Ahl, som började sälja damkappor till vrakpris i Mölndal i början av 1950-talet. Entreprenörer präglade av efterkrigstidens behov av nystart och utan anrika, konservativa företagskulturer i släptåg.

Från 1962 började Sten A Olssons resa mot det som skulle bli slaget om Kattegatt och som han ganska raskt vann. Resor utan mål nattetid, månskensresor, det var affärsidén. Förutom tullfria ransoner på alkohol och tobak var det billigt danskt kött och låga biljettpriser som lockade västsvenskar att börja resa över Kattegatt.

När den 80-årige Sten A Olsson intervjuas av Dagens Industri sammanfattar han sin syn på den göteborgska redarsocietetens liv och leverne och sin egen livsstil.

»Allt handlade om Salén och Broström. De levde lyxliv, åkte taxi mellan guldkrogarna. Det skadade branschens anseende. Nej, lyxlivet får passagerarna på Stena Lines färjor stå för. Jag dricker inte sprit men det är underbart att se fulla och glada passagerare lämna våra färjor.«

Året var 1996 och då var både Saléns och Broströms borta. Att uppstickaren, som skulle bli extremt framgångsrik, möttes av misstro i det västsvenska näringslivet är ingen hemlighet.

Det har i dag gått femtio år sedan Sten A Olsson satte in sin första egna färja på linjen mellan Lysekil och Skagen. Från hösten 1965 började rederiet marknadsföras under namnet Stena Line och ett par år senare öppnades linjen mellan Göteborg och tyska Kiel. Under 1970-talet satsade man också på offshorebranschen och bulk- och tanksjöfarten.

Olsson var stolt över sin ringa utbildning, sin skepsis till börsen och sin tilltro till den egna familjen. Skeppsdynastin beskrivs av ekonomijournalister som framgångssagan med den kanske snårigaste sfären av alla företagsgrupper i landet. Det började med ett litet företag i skrotbranschen. I dag är Stena ett av världens största färjerederier. Koncernen har 20 000 anställda, 175 fartyg, 26 600 lägenheter och omsätter tillsammans drygt 60 miljarder.

Uppkomling och outsider. Visst. Men likt de kända göteborgska affärsfamiljerna blev också Sten A Olsson en donator. Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen har numera en utställningshall med namnet Stenahallen, och Chalmers innovationscentrum har fått mångmiljonbelopp.

»Ett fartyg är bara vackert i balansräkningen« är ett uttryck som tillskrivs Sten Allan Olsson.