Sven Lindqvist

Kom nu Jan så går vi, sa Gun Kessle. Och paret gjorde rask sorti.

Det var en sommar i skiftet mellan 80-tal och 90-tal. Bo Strömstedt var ännu chefredaktör för Expressen. Han och Margareta Strömstedt hade vänligen satt sig bredvid Jan Myrdal och Kessle hemma hos Annika Hagström och Anders Ehnmark under deras sommarfest i Sörmland. Själv höll jag, såsom en enligt Jan Myrdal obetydlig »mellanskiktsfeminist«, ett tystlåtet respektavstånd till densamme.

Jag sneglade mot hörnet till höger i den vackra salen. Där satt powerparet, ej blott kulturens utan även politikens kungapar, Sven Lindqvist och Agneta Stark. Runt dem – och P O Enquist – trängdes minst hälften av gästerna och diskussionen gick hög. Kring Myrdal och Kessle stod stolar tomma, trots att Margareta och Bo gjorde sitt bästa för att konversera dem. Anders och Annika hade fullt upp med att betjäna oss med flödande vin och de läckraste rätter.

Men så blev det marsch pannkaka mitt i maten. Utan vidare skaffning marscherade Kessle och Myrdal ut och i väg. Alla häpnade, det skämtades om skriftställartiklar som »Tolv på det trettonde« och »Pubertet«.

Vi var åtskilliga som dyrkade Lindqvist och Stark. En gång i första hälften av 80-talet intervjuade Tomas Lappalainen och jag honom på ett kafé i Gamla stan. Vi var djupt imponerade av »Reklamen är livsfarlig« från 1957. Jag minns Lindqvist som mycket vänlig och förstående, redan då med sina runda läsglasögon i pannan. Som en uggla klok, med en blick som nog var mindre visionär än sakletarinriktad och nyfiken.

När jag i dag försöker läsa om boken, nu med förord av Nina Björk, ger jag snart upp. Det är något med tonen hos båda två. Så uppfordrande på gränsen till mästrande. Humorlös. Vilket inte hindrar att de har eller skriver rätt. Frågor om fritt, och om vad som bör göras, återstår.

Kul är dock »En älskares dagbok« (1981) och »En gift mans dagbok« (1982): 40-talsslangen som gick igen ända in på 60-talet; att »släta« var att kyssas – och nog kallades geografiämnet för »gogge« (med j-uttal i mitt fall)? Böckerna är gripande och poetiska, med en ärlighet som inte står Knausgård efter. Få män hade innan Lindqvist skrivit om egen impotens.

Men vi feminister grävde där vi stod och skyfflade fram yttranden som: »Jojo, efter ett decenniums kvinnlig eller feministisk så kallad bekännelselitteratur – förbisedd eller föraktad av historieskrivande herrar – kommer så en heterosexuell vit man och visar hur det står till.«

Lättläst var alltid Sven Lindqvist, fast så säger man inte; det heter »klar i stilen«. Tillika i knoppen, redig och pedagogisk. Korta meningar. De som ondgjorde sig över att han i »Utrota varenda jävel« (1992) kopplade Förintelsen till Europas rasistiska och koloniala arv fick ingen lätt match. Hans nedtagning av Bo Söderstens resonemang om »närande«, »tärande« och produktivitet var stenhård. Och den originella »Nu dog du«, oemotsäglig i sin historieskrivning.

Det gick historier om Lindqvist, flera tror jag än om generationskamrater som Ehnmark, Enquist, Lidman, Gustafsson och Tranströmer. Kanske för att hans två fruar var så framstående, och för att man i bägge äktenskapen föreföll arbeta så jämlikt och nyttigt tillsammans.

Det påstods hursomhelst att Cecilia Lindqvist hade invänt mot somligt i de bägge dagböckerna, hon kände sig visst utlämnad. Varvid Sven ska ha svarat: »Det får man räkna med om man är gift med en författare.«  Grymt, tänkte jag då. Nu kanske okej ändå? Åtminstone så länge man inte har »Avsikt att förinta« (boktitel 2008). Dessutom:

Jag minns ett reportage om Lindqvist–Starks dag när de jobbade hemma. Frukost, sittande vid pulpet, nyttig lunch, sittande vid pulpet, middag. Vid exakta klockslag, tror jag.

Med den bakgrunden blev skvallret desto bättre: Lindqvist–Stark påstods ha bjudit ett yngre intellektuellt par hem på middag, i vilket särskilt han sågs som arvtagare till Lindqvist. Kvinnan i paret var också, tja, stark. Med inbjudningen följde skriftliga förslag på ämnen att diskutera till förrätt, huvudrätt och dessert. Att läsa på i förväg, får man förmoda.

Vad är väl en bal på slottet  … och vad är det för fel på nattliga seminarier eller fyrmannabridge? Jag skulle då aldrig ha lämnat bordet.

– Nina Lekander

Författare och journalist