Svensken som blev Norges förste officielle krigskonstnär

En morgon sensommaren 2012 ringde telefonen i Christopher Rådlunds ateljélägenhet på St Olavs gate, i Oslo. Den norska försvarsmakten hade beslutat att låta en konstnär gestalta insatsen i Afghanistan – Norges största militära engagemang sedan andra världskriget. Uppdraget skulle utföras på plats hos den norska kontingenten i Meymaneh och avslutas med en utställning på Forsvarsmuseet i Akershus festning. Kunde han åka om en vecka? Så blev en svensk målare Norges förste officielle krigskonstnär.

Man kan säga att Christopher Rådlund levde i ett slags landsflykt i Norge. Han föddes 1970 i Göteborg, en stad han ansåg förödd av samtida fulhet. Efter studier vid Högskolan för design och konsthantverk samt Konsthögskolan i Umeå flyttade han i mitten av nittiotalet till Oslo. Där fanns sedan ett par decennier – i motsats till det modernistiskt likriktade Sverige – en tradition av figurativt måleri. För svensk publik är kanske det enda bekanta namnet Odd Nerdrum, men som Rådlund visade i den omdebatterade boken Figurationer - Romantik och realism i norskt samtidsmåleri, skriven tillsammans med litteraturvetaren Johan Lundberg, växte miljön till en betydande kraft. Anhängarna kallade konstnärsgruppen för ”nya romantiker” eller ”retrogardister”. Belackarna skällde deras verk för kitsch och medlemmarna kallades bakåtsträvare eller extremister.

Rådlund etablerade sig i Oslo i vad som torde ha varit exakt rätt ögonblick. 1996 inrättade Utdanningsdepartementet två nya utbildningar vid konstakademin i Oslo: en professur i figurativt måleri och en i figurativ skulptur. Satsningen blev enormt omstridd, men ledde samtidigt till att den traditionalistiskt inriktade konstnärskretsen hamnade i händelsernas centrum. Och mitt i alltihop stod Christopher Rådlund, som utöver det egna måleriet blev något av rörelsens programmakare. Han startade tidskriften Kilden, medverkade regelbundet i den svenska motsvarigheten Aorta, arrangerade utställningar och deltog i debatter. Han initierade tidigt en arkitekturstrid, manifesterad genom En sort bok om arkitektur: hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg, skriven med Alexander Z Ibsen, när det svenska arkitekturupproret ännu bara var ett litet lägenhetsbråk.

Och han skapade sitt eget universum i ateljén på St Olavs gate, där han lyckades hyra en våning som han inredde till en konsthistorisk tidskapsel, i ett snudd på orenoverat 1870-talshus med nygotisk ornamentik.

Där föregångaren Odd Nerdrum kan sägas ha talat med Caravaggio och Rembrandt, stod Christopher Rådlunds måleri i dialog med Caspar David Friedrich och Arnold Böcklin. Rådlunds landskap fångade den bleka ödsligheten och tystnaden i en snötäckt nordisk natt. Människor förekom sällan. Rådlund intresserade sig för berg, träd och moln. Men inte som avbildningar, utan snarare som de borde se ut.

En karaktäristisk hård och kall blå färg var återkommande. Tekniskt sett bestod den av ultramarin, umbra och vitt – men egentligen borde den nog kallas Rådlundblå.

Motiven kunde rymma science fiction. Eller en förestående civilisatorisk kollaps, liknande den som Roj Friberg skildrat. Bilderna av nya operahuset i Oslo och Globen i Stockholm som ruiner sammanfattar kanske Rådlunds gärning.

Privat var han ett älskvärt yrväder. På besök i Stockholm ville han gärna bo i jugendmiljön på Hotell Örnsköld, med krypavstånd till KB. På Östermalmsgalleriet Agardh & Tornvall personifierade han myten om den excentriske konstnären som bättrade på målningarna framför besökarna på vernissagen. Med bakåtkammat hår i höga kilar ovan pannan, klockkedja i västen, ridstövlar och lusekofta var han ett blickfång i sig.

I Sverige gav hans manér få poäng hos institutionerna. Moderna museet saknar Rådlund i samlingarna. I Norge värderas han högre. När dödsbudet kom förklarade kulturminister Anette Trettebergstuen (Arbeiderpartiet) att Rådlund var en “fantastisk konstnär och person” vars bortgång innebar “en förlust för norskt konstliv”.