Sverker Oredsson berörde en direkt
Bild: Lars Brundin/Sydsvenskan/TT
En del människor berör dig den första gången ni möts!
Så var det för mig med Sverker Oredsson.
Jag träffade honom sommaren 1977, när jag sökte anställning som ombudsman för Folkpartiet. Sverker var då ordförande i partiets länsavdelning och kommunalråd i Lund, vilket han var fram till 1982.
Frågan kom överraskande, men var ändå inte så konstig.
Jag var nervös inför intervjun. Från mina studieår i Lund förstod jag att den förre studentkårsordföranden krävde rediga tankar och ordning bland argumenten.
Jag tyckte intervjun gick hyggligt, men att Sverker visade ett visst ointresse, som oroade mig.
Men så tittade han på mig med sin vänliga och lite uppfordrande blick: »Vet du vem Waldemar Svensson är?«
Frågan kom överraskande, men var ändå inte så konstig, eftersom jag då arbetade och bodde i Uddevalla.
Lättad kunde jag berätta att jag inte bara visste vem »självtänkaren« Svensson i Ljungskile var – Bertil Ohlins närmaste under många år – utan att jag också träffat honom.
När jag på Sverkers 80-årsdag påminde honom om denna episod, konstaterade han roat: »För mig var det viktigt att veta att du inte bara kunde ordna ett partimöte utan också kände historien.«
Ingen som mött honom kan ha undgått att fångas av hans klokskap, entusiasm och humor.
Så var han Sverker Oredsson: Historien är med oss när vi formar vår framtid.
Ingen som mött honom kan ha undgått att fångas av hans klokskap, entusiasm och humor.
Det fanns inte ett ämne eller ett problem som han inte ville analysera och diskutera med en vetenskapsmans noggrannhet, men samtidigt – med öppenhet och lyhördhet för andras synpunkter och idéer.
Efter politiken (en första vända visade det sig senare) var Sverker Oredsson universitetsdirektör vid sitt alma mater 1982–1990. Han återgick därefter till sin historiska forskning.
Sverker blev professor i historia år 2000 och skrev många historiska skrifter, bland annat om Gustav II Adolf, och historien om sin hemstad, Jönköping, samt ett stort antal artiklar på kultur- och debattsidor.
Hans senaste verk om favoriten bland Sveriges statsministrar, liberalen Nils Edén, har rönt stort intresse inför 100-års-firandet av den allmänna rösträtten.
Hans avhandling i historia hade som ämne järnvägens utveckling i vårt land på 1800-talet. Nu när åter järnvägens framtid diskuteras, bör vi minnas att Sverker Oredsson var en av dem som räddade pendeltågen i Sydvästskåne, när SJ ville avveckla regionaltågen. Det som sedan blev de så populära Pågatågen.
Sverker Oredsson ville att vi skulle lära av historien och inte heller glömma dess förfärliga sidor. I historien om Lunds universitet påminde han om hur lundastudenterna 1939 sade nej till att ta emot tio judiska läkare, något som han själv betecknade »som det skamligaste kapitlet i Lunds universitets historia«.
Hans djupa engagemang mot antisemitism och all form av rasism gjorde honom till en uppskattad ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism samt som grundare av och ordförande i Svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter, Lund-Malmö.
Ända till slutet var hans penna vass och analyserna välskrivna. Han var mitt uppe i en bok om Sverige och Europa – 75 år efter andra världskriget.
När en spårvagnslinje började diskuteras i Lund väcktes Sverkers politiska ådra till liv igen. Ett onödigt och dyrt projekt, tyckte det forna kommunalrådet, och var med och bildade ett nytt parti inför valet 2014, eftersom han inte lyckats övertyga det egna partiet.
Åter tog han plats i kommunfullmäktige i Lund.
De gamla partivännerna var bekymrade, men den som försökte utesluta honom från »sitt gamla parti« insåg det omöjliga.
Inte kunde denne liberale nestor tvingas bort från det folkparti som han under många år så omdömesgillt tjänat.
Ända till slutet var hans penna vass och analyserna välskrivna.
När kampen mot spårvagnen förlorats, återvände han som aktiv medlem i Liberalerna.
Åter visar Sverker Oredsson sin personliga resning genom att konstatera:
»Jag försökte, men förlorade.«
Liberalerna i Lund visade sin uppskattning och gav honom hedersuppdraget att inneha den så kallade ankarplatsen på partiets lista inför höstens val. Nu blir det inte så.
Många fina minnesord om Sverker Oredsson och hans betydande livsgärning har vi kunnat läsa den senaste månaden.
Själv rördes jag av förre talmannen Thage G Petersons välformulerade hyllning. Jag minns att Sverker nämnde denne under flera decennier så betydande socialdemokrat med stor värme, en vänskap som var tämligen nyfunnen.
Blev jag överraskad? Nej, egentligen inte.
Ideologi och partipolitik var förvisso viktigt för Sverker, men att lyssna, utbyta tankar och förstå nya och gamla vänner, det var så mycket viktigare.