Taube var framgångsrik i allt han gjorde

Det måste ha varit en av de sista gångerna Evert Taube uppträdde på Gröna Lund. Sonen Sven-Bertil var med och det blev minnesvärt. Sven-Bertil hade berättat att Everts skenbart spontana improviserande i själva verket var inövat in i minsta detalj. Också när han skulle komma av sig.

Evert gjorde en stilfull entré iklädd poncho och sombrero, till tonerna av Ulf Björlins orkester.  Då kom en havsörn flygande in över Grönan. Evert Taube sa inget men lyfte handen och följde örnen med fingret, tiotusen ögonpar i publiken följde hans hand tills örnen försvunnit. Sen gjorde Sven-Bertil entré och konserten började. Han var sin far behjälplig i mycket, så jag undrade om han även dresserat en örn till honom.

Han var en god son, Sven-Bertil. Antydde aldrig att det kunde ha varit jobbigt att ha en så berömd far. Bedyrade att han älskade Everts sånger och sjöng dem under hela sin karriär, både på scen och på talrika album.

Sven-Bertil Taube kom in på Dramatens scenskola tidigt. Väluppfostrad och välklädd som en gentleman från en engelsk privatskola passade han inte in bland dåtidens radikala, rufsiga skådespelare. Han blev utfrusen. Det var, menade han, en viktig orsak till att han flyttade till London och där kom han att bli kvar.  

"Kavaljersångare" kallades han en gång av en musikrecensent. Det skulle väl vara ironiskt, men passade rätt bra. Sven-Bertil Taube hade en chevaleresk, gammaldags framtoning. Det kunde ha blivit outhärdligt, men det fungerade. Han kunde vara lätt förströdd när han framträdde, ibland kom han av sig. Men det ingick på något sätt i föreställningen. Taube var – i motsats till de flesta inom artistvärlden – nästan provocerande älskvärd. Han hade alltid ett vänligt ord till hands när vi möttes. "Så roligt att träffa en så intelligent man som du, Finn".  

Arrangören och barndomsvännen Ulf Björlin hade en stor del i Sven-Bertil Taubes framgångar. Björlin hade Stockholmsfilharmonikerna till förfogande och gjorde snygga arrangemang.  Vi andra trubadurer som bara hade en gitarr och ett par kompinstrument på våra inspelningar var lite avundsjuka.  "Det är väl inte så svårt att göra succé med den uppbackningen", muttrade vi grinigt.

Det var tio år mellan Sven-Bertil och mig men det kändes som mer, som om han tillhörde en annan generation. Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström var jämngamla med Sven-Bertil, men de kändes mer som jag.  Vi tillhörde en bohemisk vänsterskara medan Sven-Bertil (och hans kamrat sedan tonåren Olle Adolphson) alltid var traditionellt klädda i kostym och slips. Vi andra bar jeans och tröja.

För några år sedan var Sven-Bertil med i tv-serien Stjärnorna på Slottet. Jag kände spontant stor sympati för honom. Bland de andra pladdrande och egotrippade kändisarna framstod han – som man säger numera – som den ende vuxne i rummet.

Han hade ingen stor röst, men var en begåvad sångare och visste hur han skulle hantera sin ljusa baryton.  Jag tror det beror på att han var skådespelare. Det märktes särskilt på hans nyskapande album med visor av Bellman.

Före Sven-Bertil Taube hade Bellman framförts högtidligt av operasångare och manskörer, vilket oftast blev outhärdligt tråkigt.  Och det stämde illa med samtida vittnesbörd om hur det lät när Bellman själv framträdde. Han agerade och imiterade medan han sjöng, det blev till en hel show – till publikens förtjusning.  I Fredmans epistlar står till och med anvisningar om hur sångaren ska härma olika instrument.  

Sven-Bertil Taube hade läst på och blev stilbildande för Bellmantolkare som Fred Åkerström, Mikael Samuelsson och många andra.

Sven-Bertil Taube var en institution. Hans mängder av album omfattade allt från pappa Everts sånger till Bellman, Ferlin, Karlfeldt, Mikis Theodorakis, argentinsk tango, Leo Ferré, Carl Jonas Love Almquist, folkvisor och skillingtryck.  

Han var framgångsrik i allt han gjorde, både med musik och skådespeleri. Samtidigt var han blygsam och tyckte att han haft tur. Blygheten var en del av artigheten. När man är artig kan man hålla distans.

Med Sven-Bertil går en stilfull visepok i graven. Han berikade det svenska musiklivet i många årtionden. Nu är han borta och jag saknar honom redan. Örnen har landat.