Teresia Ek

På den stora gården i Svalöv fanns många djur men en kalv var speciell, den var hennes egen. Theresia Ek var bara fyra år och kunde inte hitta sin vän, han var försvunnen. Och så fick familjen kalvstek till middag.

Theresia Ek var inte dum – hon vägrade att äta. Efter den dagen stoppade hon inte en köttbit i munnen, hur mycket hennes oroliga föräldrar än tjatade. Att tugga på någon annans kroppsdelar var motbjudande, det kände hon starkt.

Vid den tiden, född år 1901, var hon ganska ensam om sin etik och inte förrän hon i tonåren träffade några hälsoentusiaster från Schweiz förstod hon att det fanns ett namn på beteendet, hon var vegetarian.

Från början handlade det om upprördheten över att vi människor behandlar djuren som om de fanns till endast för vår skull. Senare i livet utvidgades Theresia Eks grönsakslära till att inkludera sundhetstankar, den rena själen behövde en ren kropp att bo i. Hälsokost och skogsluft blev ord på modet i mellankrigstiden och kopplades självklart till den vegetariska rörelsen. För Theresia Ek räckte den övertygelsen livet ut. Redan på 30-talet engagerade hon sig i Svenska Vegetariska Föreningen och Hälsofrämjandet. Därefter kände hon sig mindre ensam.

Allt i hennes liv handlade inte om renlevnad och fasta principer. Med mjölkhinken i handen på ladugårdstunet drömde hon om att stå på scenen. Tjugo år gammal flyttade hon till Stockholm, kom in på Gösta Ekmans teaterskola, turnerade och lovordades och snart planerades en premiär på Vasateatern.

Men den blev aldrig av. En natt på Väddö kanal var hon med om en allvarlig båtolycka, slog huvudet i en vajer och blev så pass illa skadad att hon fick ställa in sina framträdanden och lägga sina skådespelarplaner på is. Så hon bestämde sig för att bli journalist i stället, hon hade alltid tyckt om att skriva. Genom åren arbetade hon bland annat på Stockholms-Tidningen, Svensk Damtidning och Svenska Journalen, ofta skrev hon om hälsa och livsstil.

Hon reste mycket över världen, hann vara gift med tre män och fick en dotter.

Som en radikal person med stor ideell arbetskapacitet, stark vilja och hög röst (med bara en svag aning av skånska) etablerade hon sig som en profil inom hälsorörelsen. Att hon sedan undervisade i dans tills hon var 99 år, regelbundet var krönikör i tidningen Vegetarianen, fortsatte predika sina må bra-recept i tidningar och tv i stort sett frisk som en nötkärna och levde i 107 år, gjorde inte hennes inflytande mindre.

För fem år sedan delade hon med sig av sina bästa tips i Aftonbladet. Som att tvätta håret med åkerfräkente och ansiktet med olivolja, stretcha dagligen och ta promenader i friska luften. Samtidigt pratade hon om klimatförändringen och den globala orättvisan som problem med samma grundorsak. Vi var, enligt Theresia Ek, för dåliga på att ta hand om vår jord, varandra och oss själva. Allt hänger samman.

Theresia Eks liv blev ovanligt långt. När hon föddes låg Norge under svenskt kungahus och det fanns knappt några bilar i landet. Hundra år senare levde hon intill datorer, mobiltelefoner och trådlösa bredband. Hon trivdes inte där. Hon började känna sig överkänslig mot elektricitet, undvek tv och radio och flyttade många gånger de sista åren.

Fast krutet fanns där ändå, berättar hennes goda vän Ewa Sangvall, och rösten levde kvar. Liksom den egensinniga livsstilen. Hon hade full förståelse för de moderna djurrättsaktivister, som släpper ut minkar och saboterar experimentverkstäder, och använde inga skinnkläder. Därför fick hon också Djurens Rätts pris Guldråttan år 2006 och samma år tog hon emot priset Årets morot från Hälsofrämjandet.

Hon fortsatte gå sin egen väg, skar upp stora mängder vitlök, persilja och ingefära och strödde över äldreboendets välkokta portioner, hon åt papaya för magen och blåbär för synen. Ibland kände hon sig enligt egen utsago »halvdöd« och när hon inte längre kunde mata duvorna fanns inte mycket mer att tillföra världen. Men hon deklamerade sin favoritvers »Min sista sång« så fort hon fick tillfälle och det var ganska ofta. Med klar, stark röst.