Thomas Funck

Om det inte varit för Thomas Funcks stora­syster Elisabeth, då hade vi förmodligen fått klara oss utan Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåt-Niklas och de andra figurerna i Funcks sagovärld.

Det var hon som i mitten av 40-talet skickade in Thomas första berättelse om Kalle Stropp till radion.

Thomas hade skrivit sagan om den ordentlige gräshoppan för att muntra upp sin fästmös unga släkting som var sjuk. Själv tyckte han inte att historien var särskilt märkvärdig, men radion nappade.

Genombrottet kom hösten 1954 med programserien »Här kommer Kalle Stropp«. Thomas hade fått chans att göra allting själv – manus, röster, ljudeffekter och musik – och lyckades med en gång hitta sitt egna tilltal.

Det här var under radions guldålder. En tid då alla, unga som gamla, spetsade öronen framför apparaterna.

Barnradio hade länge varit synonymt med Farbror Sven, och tiden var mogen för något nytt. Likt Povel Ramel presenterade Thomas Funck en kontrollerad galenskap som visade sig vara väl synkroniserad med tidsandan.

Friherre Thomas Funck växte upp med sin mamma Eva och sina tre syskon – föräldrarna hade skilt sig när Thomas var liten.

Thomas gjorde tidigt egna radioprogram med hjälp av teknisk utrustning som pappa Fredrik köpt. Han lärde sig att växla mellan olika röster genom att spela dockteater.

Efter realexamen läste Thomas vid en handelsskola i Bremen, där han köpte sin första gitarr och såg Hitler »men vägrade sätta upp handen«.

Åren efter kriget ägnade sig Thomas åt de flesta konstnärliga uttryck. Han målade, sjöng och skrev visor och prövade »alldeles för ung« in till Dramatens elevskola. 1946 debuterade han som författare på Albert Bonniers förlag med prosasamlingen »Småstycken«. I 50-talets början bildade han familj.

När Thomas sedan började producera sina radioprogram vann han, genom sin musikalitet och sina nyskapande idéer om trickinspelning, snabbt respekt bland radions producenter och tekniker. Bakom ett 15 minuter långt program låg ofta flera dagars inspelningsarbete. Men Thomas var perfektionist, och blev själv aldrig riktigt nöjd med det slutgiltiga resultatet.

Hans genombrott 1954 förändrade unga familjen Funcks liv. Radiosuccén ledde till mer radio, scenföreställningar, turnéer, böcker, skivinspelningar samt film- och tv-produktioner.

Barn knackade på dörren till villan i Täby och ville träffa grodan. Det kom brev från hela landet, från unga lyssnare men också från »äldre tanter i Lappland som ville ha autograf«, minns Thomas första fru Kristina Funck.

Ofta satt Thomas sent in på nätterna på sitt arbetsrum och skrev manus och sånger. På dörren satt en skylt: »Stör ej«.

1960 ökade Thomas på sin arbetsbörda ytterligare genom att starta en teaterskola för barn – han undervisade på skolan två dagar i veckan i 30 år.

När 68-vindarna blåste som hårdast ansågs Thomas idéer vara passé. Men det tog bara något år innan Grodan Boll fick göra comeback i radio tillsammans med Anita och Televinken, i det tidstypiskt pedagogiska programmet »Veckans tisdag«.

I mitten av 70-talet gifte Thomas om sig med Eva Funck och blev pappa på nytt. Han växlade ned i sitt professionella liv och ägnade mycket tid åt sin nya familj och sina många intressen – segling, modellbyggande och hällristningar.

Samarbetet med animatörerna Jan och Peter Gissberg, som resulterade i två filmer, blev Thomas sista stora projekt. Långfilmen »Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr« belönades 1992 med hederspris vid Cannes-festivalen.

Under arbetet med filmen diagnostiserades Thomas med cancer, men genomgick framgångsrikt en behandling.

Thomas, som hade hypokondriska drag och var rädd för att dö redan i 50-årsåldern, blev 91 år.

Om Thomas Funck varit mer road av affärer och gjort Grodan Boll och Kalle Stropp till en industri, då hade hans död kanske fått större uppmärksamhet.

Han verkar dock ha varit mest intresserad av själva skapandet. Karriären och allt det han gjorde, »det liksom blev av sig själv«. Vi var många som lyssnade, och till skillnad från Thomas var vi mycket nöjda med det slutgiltiga resultatet.

Pontus Holmgren, kulturjournalist