Thorleif Torstensson

»Vi är en slags serviceinrättning. Folk ska veta vad dom får, kunna träffas och kramas till vår musik och kanske hitta någon att bilda familj med.«

Svårare än så behöver det inte vara när Thorleif Torstensson sammanfattar sin livsgärning. Han var stolt över att spela dansbandsmusik, att sammanföra män-niskor på dansbanan i sju minuter. Eller ett helt liv!

Allt det lyckades Thorleif Torstensson med i 50 år. Som kapellmästare, sångare, låtskrivare och saxofonist i sitt band Thorleifs var han inte bara ett band i 70-talsmängden, utan ett fundament i det folkparksbygge som dansbandsmusiken omgärdades av, och där Thorleifs var i dess epicentrum ihop med ett fåtal andra band, som Sten & Stanley, Sven-Ingvars, Vikingarna, Lasse Stefanz och Flamingo-kvintetten.

Han började hemma i småländska Klavreström 1962. Åtminstone var det då bandet fick sitt första kontrakt på en söndagsdans i Vetlanda. Efter mycket velande kring orkesternamn med förslag som Calcuttas och Coconuts segrade till slut det mer korrekta Thorleifs, dock utan z. Namnet deklarerade kort och gott dansbandsmusik när genren slog igenom brett i början av 70-talet.

Och det var 1975 som bandet fick sitt genombrott. Ett halvår tidigare hade Thorleifs besökt Sandvikens festplats utanför Östersund och efter spelningen lockats till ett gäng raggare som med hjälp av en liten bärbar grammofon spelade upp Jämtlandsbandet Pippis nya singel. Fast inte A-sidan, den som egentligen skulle slå, utan B-sidan där Åke Hallgren i bandet i all hast sjungit in Gråt inga tårar utifrån ett självupplevt sprucket förhållande. Thorleif Torstensson tände till tusen och insåg låtens potential. Med texten, hooken i refrängen, den ljusa sköra rösten och sugande saxofonen blev det en megahit i hela Norden.

Manegen var krattad och både guldskivor och guldkronor färdades genom luften till lilla Norrhult där Thorleifs numera härskade. Bandet fick ta över det gamla missionshuset för att kunna ha skivlager och studio: ut med Jesus och in med marknadskrafterna. Posten fick nyanställa för att hinna få i väg skivorna.

Samtidigt turnerade Thorleifs i Norden – hela tiden. Närmare 200 spelningar per år och fyra timmar varje kväll inklusive 30 minuters paus för intag av kaffe och mazarin. Efter avslutad spelning ett par timmars packning och så 30 mil till nästa jobb.

Någon rockstjärnestatus byggdes inte, snarare en folkhemsikon.

Efter ett par år på 80-talet, när bandet försökte surfa på discovågen och låta som Boney M, hittade man hem. Till låtar som den trogna publiken kände igen, och som den nya nyfikna Thorleifspubliken föreställde sig att bandet skulle låta. Starka refränger, texter om tårar, himlar, rosor och kärlek såväl lycklig som olycklig. Allt inramat av saxofon och »Tolles« personliga röst. Den ljusa rösten som många misstagit för en kvinnas, men som blivit ett signum för bandet.

Under större delen av 90-talet och in på 2000-talet var de verkligen störst, tillsammans med Vikingarna och Sven-Ingvars. Gjorde dansgalor med tusentals besökare, sålde hundratusentals skivor, vann Grammisar, blev nästan creddiga i och med samarbetet med Just D. Och framför allt detta ständiga turnerande som är absolut viktigast i varje dansbands existens. Från Kiruna till Klippan och Lofoten till Liseberg, varje helg i stekande sommarvärme eller snöstormigt november.

Men Thorleif  Torstensson hade också något annat än bara den där ljusa rösten, låtarna och saxofonen. Nämligen ett brinnande engagemang för dansen som mötesplats och som ständig försvarare av en av kulturetablissemanget så ofta nedtryckt musikform.

Ingen kunde hålla ett brandtal om dansens betydelse som han. Om att stå på en scen och faktiskt kunna se alla i ögonen som dansar förbi. Om att efter fyra timmars spelning ändå ta sig tid att prata med fansen. Han vände aldrig sin publik ryggen.

Belöningen för 50 år i dansbandens tjänst är att Thorleif Torstenssons musik kommer leva långt efter att folkparksbygget blivit bostadsrätter och parkeringshus.