Tom Hofwander

Det var inte som att Tom Hofwander funderade på att pensionera sig när han reste sig ur slafen på turnébussen för att gå på toa och föll ut i den ödesdigra natten i Danmark för några veckor sen. Han hade massor med planer och projekt för framtiden. Först skulle han naturligtvis slutföra turnén med Veronica Maggio. Sen skulle han bygga en ny studio på gården i Enköping. Och åka till Kuba för att göra ny musik. Fortsätta mixa namnkunniga artister på vägarna. Fortsätta spela in och mixa musik i den egna Rub-a-Dubstudion på Söder i Stockholm, en institution i svenskt musikliv.

Den hade han byggt tillsammans med Stig Vig och Bumpaberra från Dag Vag i början på 80-talet. Kanske var det genom Dag Vag som Tom Hofwander först kom i kontakt med reggaen. Han lärde känna dem i sin storebrors kollektiv i Småland. Där hängde »lesbianer, indienfarare och alla möjliga typer«, förklarade han senare i en intervju med tidningen Reggae Galore. Och fortsatte: »Reggaen var jävligt kons-tig när jag först hörde den, men det gick snabbt över. Jag har sedan dess faktiskt bara lyssnat på reggae. Ingenting annat än reggae.«

Influerad av Dag Vags reggaeinfluerade rock startade Tom Calcutta Transfer som spelade mer renodlad reggae. De fick skivkontrakt med Mistlur och gjorde närmare 200 spelningar om året innan de upplöstes. Tom tog med sig basisten, trummisen och Mistlurs mixerbord, startade ett nytt band, och började bygga Rub-a-Dubstudion.

Det var dubreggae som skulle bli Toms huvudsakliga språk, under namnet Internal Dread. Dub är en sorts levande reggae-materia som skulpteras fram ur mixerbordet i realtid. Man använder förinspelad musik men gör om allting på ett nytt sätt. Ofta trummorna och basen som grund, sedan kastar man in instrumenten på känsla från mixerbordet och förändrar dem med olika effekter, ofta eko- och rumseffekter. Tom kunde göra det här på livekonserter lika bra som på skiva. När man ser filmklipp på honom när han livemixar är det lätt att få intrycket att han alltid kunnat det där, att han föddes med fingrarna på ett mixerbord. Själv tyckte han aldrig att han hade haft lätt för ljud och musik, snarare tvärtom. Däremot hade han haft en av de bästa lärarna som gick att få inom dub, och det hade han fixat själv.

Framgångarna med Calcutta Transfer ledde till ett skivkontrakt med jätten CBS, vilket innebar en viss budget, vilket i sin tur ledde till att Tom kunde börja fundera på vem han skulle vilja ha som producent till sitt nya band. Han hade en önskelista med folk. Överst stod Errol Brown, som hade varit tekniker åt Bob Marley. Tvåa var Dennis Bovell, en dubmästare från södra London.

Det blev Dennis Bovell som sa »Yeah man!« när Tom ringde upp honom. Han kom till Sverige en juldag och stannade för att jobba i studion under ett par månader. Under den tiden blev de goda vänner, och Tom hann göra Dennis till sin läromästare.

Dub är ett ögonblickets hantverk, och Tom Hofwander hade en ovanligt stark förmåga att vara närvarande i ögonblicket. Antagligen var det en av anledningarna till att han var så eftertraktad som ljudtekniker på turnéer också. Det, plus en enorm rutin. Under hela sitt liv arrangerade han spelningar och klubbar som han själv skötte ljudet på. Varje vecka körde han klubbar på Mosebacke, ibland intensifierades det till reggaeveckor med nya artister varje dag, och mot slutet började han arrangera festivalen Rebel Music i Enköping, som på sikt, det var i alla fall planen, skulle bli den största reggaefestivalen i Sverige.

Han blev också själv en av de där indienfararna som han hade träffat i sin ungdom i Småland. Han åkte till Indien eller Nepal minst en gång om året och omgav sig med stupor och andra symboler både i studion och i sitt hem. Han var lika närvarande när han gjorde ljudet för Robyn på Oslo Spektrum som när han gjorde reggae på en liten klubb i Borlänge. Det var inte sammanhanget det kom an på. För Tom Hofwander hade det en andlig dimension. Det handlade om en grundläggande respekt och vördnad. För tillvaron och för musiken.