Tom Wolgers

»Du var en rolig jävel, det är de bästa«. Så skrev Mats Wigerdal på sin Facebook-sida när Tom Wolgers hade dött. På bilden under texten står Tom prydligt klädd i kostym och med en brun resväska i handen. Han ler och gör V-tecknet. Bilden är tagen av Mats Wigerdal på en fest hemma hos Orup någon gång i mitten av 1990-talet.

– Tom Wolgers var en skämtare, ganska burlesk och ekivok i sin humor. Han lattjade gärna med det överklassiga, han härmade en överklassgubbe som praaaaatade så här, med långa a-ljud, lite bedagad greve, säger Mats Wigerdal.

Båda har de varit en del av den svenska syntscenen i runt 40 år och Mats Wigerdal blev snabbt imponerad av Tom Wolgers syntspel. Han berättar om Wolgers alldeles egna stil, elegant och vacker.

–  Han förde inte oväsen utan han hade en väldigt musikalisk och harmoniell idé om vad han ville göra, förklarar Mats Wigerdal.

Lustans Lakejer delade under tidigt 1980-tal replokal med Kitchen and the plastic spoons där Mats Wigerdal var med och den senare minns första gången de träffades. Tom Wolgers knackade på dörren till replokalen och ville låna något.

– Jag blev väldigt starstruck och jag kommer ihåg att han stammade väldigt mycket. Men han var väldigt vänlig.

Tom Wolgers – Beppes son – blev medlem i Lustans lakejer efter bandets första skiva. Sångaren och frontfiguren Johan Kinde träffade Tom Wolgers via Mauro Scocco, som kände Kinde från skolan, Östra Real på Östermalm i Stockholm.

I boken Den svenska synthen av Bengt Rahm berättar Johan Kinde om tillkomsten av Lustans Lakejers låt Rendez-vous i Rio: »Jag hade refrängen och synthslingan och Tom hade precis kommit med i bandet. Jag sjöng den för honom. I mitt huvud var det en tung Joy Division-låt med pukor och långsam sång. ›Kanon!› sa Tom och började spela en snabb oktavbas med sin tjusiga polyfoniska synth. ›Wow, vilken jävla hit!‹ tyckte jag. Det tog oss tio sekunder att skriva bryggan och göra klar låten.«

Mats Wigerdal tycker att Tom Wolgers har betytt jättemycket för den svenska synten.

– Ja, Uppdrag i Genève är ju Lustans Lakejers mästerverk och där spelar han en väldigt viktig roll. Den låter också lite extra mycket synt för att bandet inte hade råd med gitarrpålägg.

Tom Wolgers var, i första vändan (han återkom senare till bandet), bara med i Lustans Lakejer ett par år. I stället ägnade han sig åt att vara fotomodell och åt egna musikaliska projekt, som än i dag hyllade Mockba music och Paris bis, det senare med Irma Schultz. Tom skrev också musik för konstutställningar, till exempel för Bruno Ehrs Stockholmsutställningen och till reklamfilm.

Han drev ett eget slags konstgalleri på nätet. Varje dag lade han upp kända konstverk på sin Facebooksida.

Den sista bilden var Wilhelm Lachnits The Bridge, en tavla målad 1922. Den lade han upp den 3 oktober, tillsammans med – som vanligt – en kort hälsning. Just den lördagen skrev han: Godnatt.

2017 gjorde tidskriften BCNVT en intervju med Tom Wolgers, en musik som fokuserade på musiken och viljan att skapa en eskapistisk musik. Där säger han, som när han ville rensa öronen lyssnade på Ravel och Satie: »Jag och Johan Kinde ville bort från den där eländiga proggen, vardagsbänksrealism. Vi ville ha något slags dröm i stället.«

Lustans Lakejer jobbar just nu på en ny skiva och tanken är att den ska komma ut i samband med att bandet firar att Uppdrag i Genève fyller 40 år. Flera låtar är redan inspelade, låtar där Tom Wolgers samarbetat med Johan Kinde. I somras gjorde Lustans Lakejer en streamad spelning på KB i Malmö, det blev Toms sista konsert med bandet.

På Tom Wolgers egen Facebooksida står det fortfarande, under namnet: »Aspirerar på att någon gång innan mitt entledigande få bli kallad ›Storslagen kuf‹. Elegisk pianist.«

Martin Röshammar

Journalist