Tomas Pontén

Tomas Pontén föddes i Skövde, där hans pappa under en tid var regementschef, och familjen brukade skoja med honom om att han var deras västgöte men egentligen var han stockholmare han också, för han var bara ett år när familjen flyttade tillbaka dit, till Lidingö.

Det har sagts att han föddes in i en familj av teaterapor: både mamman och syskonen var kvicka och kunde härma alla dialekter, men Tomas var inte riktigt så. Därför blev alla väldigt förvånade när han en dag kom hem och sa att han kommit in på scenskolan, på första försöket.

Egentligen hade han regidrömmar, och det var också anledningen till att han sökte sig till skådespelaryrket.

»Sedan min syster träffat regissören Lars-Magnus Lindgren, som bland annat gjorde ›Käre John‹ och ›Änglar, finns dom?‹ ville jag bara bli regissör«, berättade han senare för TT.

»Hur man blev det visste jag inte men tänkte att det kanske man kunde få veta om man sökte till scenskolan så då gjorde jag det.«

Han kom också att regissera en del. Bland annat David Rabes »Hurley burley«, som enligt Aftonbladet gjorde Ingmar Bergman rasande. Det var inte Tomas Ponténs regi som fick Bergman att flippa, och förmodligen ingenting annat i föreställningen heller. Utan det var att man för att marknadsföra pjäsen hade släpat dit en stor amerikanare och ställt den vid trappen till Dramaten. Ett oskick, tyckte Bergman. Han regisserade också bland annat, långt senare, Kristina Lugns kortversion av »Romeo och Julia« på Teater Brunnsgatan Fyra, med de åldrande skådespelarna Erland Josephson och Lena Nyman som det unga kärleksparet.

Det var inget fel på Tomas Ponténs regi. Tvärtom, han fick fina mottaganden när han gav sig på det. Det var bara det att han var en ännu bättre skådespelare. Och han trivdes bättre och bättre med det, växte med tiden själv ihop med det. På det sättet blev han också bättre under hela karriären.

Han blev en del av Dramatens fasta ensemble så fort han gått ut scenskolan 1972, och på Dramaten blev han kvar. Hans sista roll var Tjechovs pjäs »Onkel Vanja« 2008. Då hade han nyligen fått ta emot en medalj av kungen för sina konstnärliga förtjänster som skådespelare. Han älskade livet på Dramaten, och det verkar som om det livet älskade honom. Det finns historier om hur skådespelaren Ernst-Hugo Järegård spatserar omkring i Stockholm, i hatt och lång halsduk och ryter om folk han var förbannad på på nationalscenen. »Men Tomas Pontén …« avslutar han harangen, »Tomas är UNDERBAR!«

Även om Dramaten alltid var Tomas Ponténs hemmaplan gjorde han också utflykter till film- och tv-produktioner. Bland annat spelade han löjtnant Stellan Selamb i den populära serien »Selambs« 1979.

»Med sin strama hållning och distinkta röst var han som gjord för att spela officer«, skrev Aftonbladets Jan-Olov Andersson som fortsatte: »Pappan var för övrigt överste, så researchen hade han så att säga i blodet.«

Han spelade också i tv-serier som »Tusenbröder«, »Skärgårdsdoktorn« och »Ärliga blå ögon« och filmer som »Sprängaren« samt »Dödsklockan«.

»Det var något med Tomas Ponténs utmejslade drag, verserade röst och återhållsamma spelstil som gjorde att han stack ut i alla sammanhang«, har Expressens Anna Håkansson skrivit.

En annan sak han verkade ha en medfödd talang för var husrenovering. Vad det än var – mura, lägga halmtak, vad som helst – så kunde Tomas Pontén göra det. Han var, helt enkelt, väldigt händig. Under den tid då han levde tillsammans med skådespelerskan Suzanne Reuter (de har tre barn tillsammans) hade familjen ett sommarhus i Tolånga i Skåne, som han fixade i stort sett själv. Han hackade fram det gamla korsvirket ur väggarna. En av hans vänner har beskrivit det som att han kunde »gå barfota i snöstorm och motvind till Skåne bara för att få fortsätta renovera«.

Trädgårdsarbete var en annan sak som Tomas Pontén hade talang för. På gården i Tolånga hade han både vindruvor och persikor. Och han älskade plataner, de breda, kontinentala träd som också finns runt Österportstorg i Ystad.