Tommy Koverhult

Tommy Koverhult levererade. Han hade förmågan att improvisera och kunde som solist få musiken att växa och med­musikerna att inspireras. Han var en i den sista generationen jazzmusiker som via lyssnandet och eget disciplinerat arbete tillägnade sig en kulturform där han kom att tillhöra eliten. Det var innan »afro-amerikansk tradition« blev något man lärde sig på högskolor. Åren med mentorn Bernt Rosengren blev avgörande för hans stil men också för hans professionalism och rakryggade attityd som utövare av en kulturform som fortfarande är satt på undantag i vårt land.

Tommy växte upp i Spånga och hans familj bodde i ett hus på Duvbovägen inte långt från Bromstens idrottsplats. Vi var jämngamla och måste ha träffats någon gång alldeles i början av 60-talet och kom att under resten av decenniet hänga ihop tämligen intensivt. Vi var båda helt uppslukade av jazztraditionens starka uttryck, och Tommy som från början spelade altsax bytte i augusti 1961 till tenorsax. Att det blev en sax av märket Selmer var lika självklart som att min trumpet var en Martin – det var vad våra idoler John Coltrane och Sonny Rollins respektive Miles Davis och Dizzy Gillespie spelade på. Tommy hade ett rum med egen ingång i källarplanet i familjens villa. Det blev en samlingsplats där vi kunde öva och jamma i timmar flera dagar i veckan. Pop och rock-vågen blev alltmer dominerande och vi hade ständigt nya band på gång.

Det var en tid då man fortfarande kunde höra jazz på Nalen och tillsammans upplevde vi musiker som Lasse Gullin, Rolf Billberg, Bernt Rosengren, Börje Fredriksson och Benny Bailey men också stjärnor från USA som Don Byas och den omtumlande Eric Dolphy. När jazzen »tog slut« på Nalen dröjde det inte länge innan Gyllene Cirkeln i ABF-huset på Sveavägen blev Stockholms nya jazzscen och snabbt fick internationellt rykte som en av de främsta klubbarna i Europa. Konsert­huset presenterade också regelbundet jazz och under 60-talet kunde man höra band som Miles Davis Quintet med Coltrane, Art Blakeys Jazz Messengers i sextettformat med Freddie Hubbard, och Keith Jarrett med Charles Lloyds kvartett för att nämna några av de allra tyngsta.

Vi hade också träffat likasinnade och på en midsommarfest på Stommarö 1962 spelade ett jazzband med en skärpt kille från Stocksund, Christer Frössén, på piano. Han visade oss ackordföljder och skalor och kom också att bli en länk till pianisten Lasse Werner som höll i en studie­cirkel i jazzensemble i Viggbyholm där vi blev enrollerade. Tommy fixade ett piano till sitt rum i källaren och musiker som Bo Wärmell, Allan Wajda och Bernt Rosengren dök upp och blev viktiga inspiratörer. Parallellt med det egna kontinuerliga musicerandet pluggade Tommy på Schartaus språklinje i skolan vid Fridhemsplan. Jag gick en årsklass under honom och i en kalenderanteckning ser jag att vi på frukostrasten den 5 oktober -65 prövade det nya mellanölet IIB på ett fik i närheten.

1966 kom vår debut i ett mer seriöst jazzsammanhang. Tommy och jag blev engagerade till trumslagaren Bampe Karlssons Kvintett med pianisten Allan Wajda och basisten Torbjörn Hultcrantz för en spelning på Pistolteatern i Gamla Stan. I en recension av jazzjournalisten Carl-Erik Lindgren konstaterade han att konsertens överraskning var unge Koverhult, vars välformulerade fraser visade på en mycket lovande talang.

Snart kom Tommy att mer kontinuerligt spela med Bernt Rosengren i många olika konstellationer, och kvartetten med Bernt och Tommy, Hultcrantz och Leif Wennerström var under flera år en av de främsta moderna svenska jazzgrupperna. De båda saxofonisterna utvecklade ett avancerat och intuitivt samspel där det kunde vara svårt att höra vem som var vem. Samarbetet med Rosengren finns dokumenterat på flera inspelningar, och skivorna »Improvisationer« (1969) och »Notes from the Underground« (1974) belönades med Gyllene Skivan. Tommy spelade senare i många andra prominenta sammanhang och ledde flera egna band. 1983 fick han Rikskonserters Jazz i Sverige-utmärkelse och plattan med Bobo Stenson och Leroy Loewe hör till hans bästa. Senaste skivan, »Trane to Taube«, kom 2007 och visar bredden i Koverhults uttryck.

Ulf Adåker, jazzmusiker