Tony Kaplan

Journalistikens hjärta är nyheten. En journalistik som inte syresätts av nyhetspulsen bleknar till medieindustri och dör. Tony Kaplan höll journalistiken levande. Varje dag. År efter år. Ingen jagade nöjesnyheter som han. Timme efter timme i telefon, helt outtröttlig, alltid entusiastisk. Lite som ett barn med sin favoritleksak. I det avseendet var han typisk. Strålande reportrar har alltid ett nyfiket barn inom sig. De vill veta det ingen annan ännu vet. Sedan vill de berätta det de fått veta för alla. Och få beröm.

Vintern 2009 intervjuade Tony Kaplans Kvällsposten-kollega Björn Björnskär honom på sin blogg. Kaplan fick frågan: Vad är det som driver dig? Han svarade: »Jag har ingen annan drivkraft än att ständigt försöka vara först med nyheter – stora och små – som intresserar många, och som retar gallfeber på konkurrenterna.«

Det finns ett släktskap mellan toppidrott och nyhetsjournalistik. Ska man lyckas som scoopstjärna måste man hata att förlora. Det är ansträngande och krävande. Omloppstiden på nyhetsfantomer brukar därför ligga i nivå med omloppstiden på toppsprinters. Tony Kaplan tävlade livet ut.

Han började som frilansande skribent i hemstaden Göteborg. Det var 1954. Han skrev sin sista nöjeskrönika i Kvällsposten 56 år senare, den 24 oktober 2010. Den handlade om teaterchefen Benny Fredriksson och vikten av att landets scener tar sitt underhållningsuppdrag på allvar. Tre veckor senare var Tony Kaplan död. Cancern var en konkurrent inte ens han kunde överlista. Men han försökte, in i det sista.

»Krönika på g!«

Natten till söndagen den 31 oktober fick Per Hägred på Kvällsposten ett sista sms från sin arbetskamrat Tony. »Krönika på g!« Kaplan, alltid på g. Men nu var sjukdomen snabbare.

En kort period i början av 2000-talet var jag chefredaktör på Kvällsposten och därmed, gissar jag, i någon mening också Tony Kaplans chef. Men i praktiken var han sin egen redaktion, hade nog alltid varit det, oavsett vilka tidningar han skrev i.

Kaplans första tidning var GT. Därefter arbetade han för Ny Tid, Aftonposten och Aftonbladets Göteborgsredaktion, innan han 1964 värvades till Arbetet i Malmö. Där gjorde han nöjesavdelningen Paraden nyhetsledande i landet. Kaplan kände alla. Visste allt. Och det han inte visste såg han till att få veta.

Ett av hans trick lär ha varit att ringa upp en rad artister och säga »Grattis!«. Alltid var det någon som överraskad undrade hur tusan Tony hade fått nys om den där nya rollen, det där nya showprojektet...

Hösten 2000 lades Arbetet ner. Tony Kaplan var då 63 år och enligt svensk arbetsmarknadslogik mogen för den eviga golfrundan. I stället värvades han till nöjesredaktionen på Expressen/Kvällsposten. Hans position var nyhetsforwardens. Han nötte aldrig bänken.

Trots sin nyfikenhet, eller kanske tack vare den, blev och förblev Kaplan artisternas vän. Nyheten om hans död skapade genuin sorg i nöjesvärlden. Det vittnar om Tony Kaplans mänskliga värme och integritet. Han var bra på att få andra att prata om sig själva. Men han talade ogärna om sig själv. Jobbarkompisar berättar att han i det längsta avfärdade sin sjukdom som ett höftproblem eller en släng av benbrott.

Det finns något av Klas Östergren-gestalt över Tony Kaplan: en murvel av den klassiska sorten, alltid korrekt, alltid med öronen och pennan spetsade, aldrig privat. Men det är klart att han hade ett privatliv; en stor umgängeskrets, ett intensivt fotbollsintresse. Örgryte var hans lag. Kaplan förblev trots de många decennierna i Skåne göteborgare.

Han hade ett judiskt arv, och jag tror att det betydde mer för honom än han lät förstå på redaktionen. 1991 var Auschwitz-överlevaren Ferenc Göndör gäst hos Lasse Holmqvist i »Här är ditt liv«. Kaplan var i många år »Här är ditt-liv«-redaktionens motor och det lär ha varit han som såg till att Göndör gjordes till huvudperson i ett av Sveriges populäraste tv-program.

Tony Kaplan bodde i Höllviken på Näset och var länge sambo med operettprimadonnan Ing-Britt Stiber. Hon gick bort 2003. Tony sörjs nu närmast av särbon Britt Bass.