Torbjörn Nilsson om IFK-legendaren Gunnar Larsson: »En fadersgestalt«

Han växte upp i Majorna och på Hisingen, han spelade fotboll i IFK Göteborg och därefter i Lundby IF. I den klubben blev han ordförande 1968, efter att först ha varit kassör i flera år, och han blev efterhand alltmer intresserad av politik.

1966 var Gunnar Larsson färdigutbildad företagsekonom och startade en egen revisionsbyrå. På 1980-talet var han kommunfullmäktiges ordförande i Göteborg i sex år. Våren 1982, när det var som mest turbulent, tog socialdemokraten Gunnar Larsson över som ordförande i den klubb där hans far, Torild Larsson, hade spelat 108 matcher i skarven mellan 1920- och 30-tal: IFK Göteborg.

I maj samma år vann Blåvitt Uefa-cupen och IFK gick från ruinens och konkursens brant till en storklubb på ett par månader.

– När Gunnar blev ordförande i föreningen så var det som att: »Ja, det är ju förstås den här personen som ska ha den uppgiften.« Han passade i kostymen direkt, säger Torbjörn Nilsson, den spelare som kanske allra mest låg bakom de fotbollsmässiga framgångarna den där våren för 38 år sedan.

Men det är egentligen inte där som berättelsen ska börja om mannen som en gång kallades för en av Europas tuffaste förhandlare av fotbollsagenten Börje Lantz.

Det fanns nämligen annat än fotboll och politik i Gunnar Larssons liv. Inte minst litteratur. Fram till sin död var han bland annat medlem i två litterära sällskap: Vilhelm Moberg-sällskapet och Bengt Anderberg-sällskapet.

Uno Rodin, som är ordförande för Bengt Anderberg-sällskapet, minns Gunnar Larsson som en öppen och engagerad människa, en person som hade väldigt lätt för att knyta nya kontakter.

– Vi startade vårt sällskap 2014 och Gunnar Larsson dök upp på ett tidigt möte och sa: »Här vill jag vara med.« Både han och Bengt Anderberg bodde på Hisingen och hade pratat en hel del med varandra. Gunnar tyckte verkligen om det Bengt Anderberg skrev, säger Uno Rodin.

Rodin berättar om bredden i Gunnar Larssons intressen, som när han pratade på en träff med ett socialdemokratiskt seniorutskott för ett par år sedan. Han var ditbjuden för att prata om sina tankar om hur man skulle kunna förbättra förutsättningarna för föreningar. Då hade Gunnar Larsson med sig en diktsamling av Bengt »Cidden« Andersson, »Hela bollen ska ligga still«.

– Det är verkligen en rolig titel och Gunnar läste upp dikten som har samma titel som boken. Det var mycket uppskattat, konstaterar Uno Rodin som när jag berättar att jag strax ska intervjua den legendariske fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson om hans bild av Gunnar Larsson, undrar om Torbjörn känner till Larssons litteraturintresse.

Det gör den förre IFK Göteborgsstjärnan inte. Däremot träffade Torbjörn ofta Gunnar Larsson när de båda lyssnade på klassiska konserter på Konserthuset i Göteborg. De sågs ibland även på Stadsteatern och på Göteborgsoperan vars styrelse Gunnar Larsson satt i.

Torbjörn Nilsson beskriver Gunnar Larsson som en fadersgestalt som visste vad han ville.

– När beslut skulle tas såg han till att de var förankrade så att besluten inte kom som en överraskning. Alla kände sig mer eller mindre delaktiga och han tog några väldigt viktiga beslut för föreningen, säger Torbjörn Nilsson.

Han konstaterar också att Gunnar Larsson inte var den sortens ledare som smet undan »när träningen var slut« – för att slippa en massa jobbiga frågor.

– Sådan var aldrig Gunnar. Han fanns där när det behövdes, han var ofta uppe på Kamratgården och han var van vid omklädningsrumssnacket. Han var en kameleont som kunde anpassa sig till de flesta miljöer, förklarar Torbjörn Nilsson.

Gunnar Larsson stannade som ordförande i IFK Göteborg i 19 mycket framgångsrika år och var sedan ordförande för Riksidrottsförbundet mellan 2001 och 2005; dessutom var han ordförande för Andra AP-fonden och för Systembolaget. Den 29 mars i år fyllde Gunnar Larsson 80 år. Han dog sedan i sviterna av covid-19 den 4 maj.