Torgny Lindgren

För några år sedan var Torgny Lindgren middagsvärd i tv-programmet »Go’kväll« och skulle bjuda fyra gäster. De tre första valen överraskade inte. På sin högra sida placerade han Selma Lagerlöf. Han ville tacka för »Gösta Berlings saga« och »Jerusalem«, som han hade läst redan vid sex eller sju års ålder, och det hade gjort honom till en läsande människa. På nästa stol placerade han Sara Lidman, ty med henne har man inte en tråkig stund, och på den tredje stolen den isländske författaren Halldor Kiljan Laxness, en stor berättare och en av Torgny Lindgrens författaridoler.

Men på den fjärde stolen ville Torgny Lindgren absolut placera en musikant, sa han. Musik var oerhört viktigt för honom, han lyssnade nästan alltid lyssnade på klassisk musik när han skrev. Som sin fjärde middagsgäst ville han ha en verkligt lysande musikskapare. Mozart.

Liten konstpaus.

– Men det är så att Mozart hade ett så förfärligt dåligt bordsskick – så jag bjuder en annan musikant. Calle Jularbo.

Film på dragspelskungen i aktion. »Drömmen om Elin«. Torgny Lindgren log plirigt.

– Jag tycker om dragspelsmusik, och jag har varit mycket irriterad på dem som föraktat dragspelsmusiken. Det finns en äkta folklig klang i dragspelet.

Vid närmare eftertanke var det kanske inte så konstigt att han valde Calle Jularbo. Folk som kände Torgny Lindgren närmare påpekar att han i grunden var en enkel man från Raggsjö i Norsjö församling i Västerbotten och att han gick genom livet opåverkad av sina betydande framgångar som författare. Ledamoten på stol nummer nio i Svenska Akademien, invald 1991, var inte rädd för att ställa sig på den vardagliga kulturens sida.

Det som gjorde honom uppskattad, beundrad och älskad av både kritikerna (på allvar efter genombrottet med »Ormens väg på hälleberget«, 1992) och den läsande allmänheten var förstås alla dessa fantasifulla, ibland groteska, stundom grymma men nästan alltid roliga berättelser, dessa berörande historier som ofta tycks sväva på gränsen till det osannolika och som i sin alldaglighet alltid handlar om existensens, livets djupaste mysterier.

Torgny Lindgren berörde det osannolika i ett avsnitt av Lars Helanders tv-serie »Sju pojkar«, 1991, i en historia om en av sin barndoms hundar, tiken Bella, som en gång begick ett snedsteg. Resultatet blev en ohyggligt ful, svart valp som föddes död. Märkligt nog visade det sig att valpen var större än Bella själv. Torgny Lindgren mindes att han fick en känsla av att valpen hade legat i Bellas buk och varit död och vuxit samtidigt.

– Av detta lärde jag mig att det som är absolut omöjligt är mycket, mycket verkligt och att det osannolika är det som verkligen sker och att det finns oerhört mycket fördomar om sanningen.

Torgny Lindgren återkom ofta till sanningsproblemet. I »Minnen« (2010) återger han ett samtal som han hade i mitten av 1950-talet med Västerbottens-Kurirens chefredaktör, som sa att journalistik kunde vara en bra början för den som vill skriva. Torgny Lindgren avböjde erbjudandet om anställning. »Det är inte sanningen jag är ute efter, sa jag. Sanningen kan man både ha och mista. Om jag på allvar börjar skriva, då handlar det om något helt annat än sanningen. Vad det gäller, sa jag med högtidligt allvar, är att fylla tomrummen i medvetandet.«

Men han delade chefredaktörens uppfattning att den som skriver i första hand måste vara uppfylld av medmänsklighet. Och just detta kom att prägla hela Torgny Lindgrens författarskap, detta och fantasterierna, svärtan jämsides med nåden och den ljusa lyckan  … Och språket, det glimrande, poetiska, ofta nyskapande språk som han bland mycket annat använde för att liksom återskapa sitt Västerbotten och liv som försvunnit – och lever vidare.

Mejslade meningar med en rytm som andas. Ett enda exempel, ur »Hummelhonung« (1995). Det handlar om sommaren: »Du kommer att känna igen honom då du ser honom. Rönnarna som blommar och fjällämlarna och porsen som luktar och björkarna och maskrosorna. Om man icke känner igen sommaren, då kan man lika gärna vara en lake eller en åkersork eller daggmask.«