Torsten Lilja

Mitt sista möte med Torsten Lilja var kort. Jag störtade in i rummet på sjukhemmet där han satt och åt frukost och lämnade den senaste versionen av den bok vi arbetade med.

När jag sedan hastigt var på väg ut såg Torsten upp, förvirrad, och frågade:

»Vad är det?«, syftande på bunten med manuspapper.

Några dagar senare var han död.

Det var enda gången jag upplevde Torsten osäker. Han hade annars full koll in i det sista. Några år tidigare hade han ramlat och skadat ryggen. Han tvingades sitta i rullstol och flytta från sin villa till sjukhemmet. Men hans huvud var det inget fel på. Och han förblev samma vänliga, men oböjliga, person. Han drev igenom sina idéer, men utan att förhäva sig eller dominera.

Torsten Lilja gjorde tre karriärer. Han började som affärsman. Efter andra världskriget drev han en framgångsrik agentur för det nya materialet plast.

Därefter sadlade han om till finansman. Han berättade gärna om hur han varit med och startat den första grupp som analyserade värdepapper i Sverige.

Slutligen övergick han till konsten, som konstsamlare. Han byggde upp stiftelsen The Lilja Art Fund Foundation, vars samlingar nu omfattar omkring 1 500 verk. Men i sitt tänkande förblev han alltid företagare. Det gjorde Torsten Lilja till en främmande fågel i svenskt konstliv. Han drog nämligen aldrig någon gräns mellan konst och företagande (kommersialism), tvärtom. Han pläderade för att företag borde anlita konstnärer i stället för de vanliga konsulterna.

I sin argumentation pekade han på vad han kallade konstens andra dimension: konstnärernas kreativa och entreprenöriella processer och de associationer konstverk ger upphov till.

Med dagens snabba utveckling måste, ansåg Torsten Lilja, företagsledare lära sig lita på sin intuition och försöka se in i framtiden. Det var där de kunde få hjälp av konst och konstnärer.

Själv pekade han gärna på hur han, när han skulle välja mellan att acceptera ett chefsjobb och att starta ett eget företag, fick hjälp av två verk av Andy Warhol. Det var dels en bild av Marilyn Monroe, dels ett verk som bestod av 100 små kopior av samma bild. Han valde att starta eget. »Jag ville vara en unik individ«, sa han. »Inte en av hundra likadana.«

Torsten Lilja såg också konstnärer som föregångare inom marknadsföring. Men den kupp som förmodligen skulle ha gjort honom legendarisk i marknadsföringskretsar blev aldrig av.

Den började med att han övertygade företaget Ericsson att låta honom bygga upp en konstsamling för Ericsson. Den skulle sedan, under Ericssons namn, visas på New Yorks ansedda museum för modern konst, MoMa (Museum of Modern Art). Torsten Lilja lyckades också få museet att gå med på det.

Men Ericsson drog sig ur i slutet av 1980-talet.

Det hela utvecklades i stället till en av höjdpunkterna i Torsten Liljas liv som konstsamlare. 1991 fick han (men han framhöll alltid att det var stiftelsen) ställa ut en egen samling på Moma: »Seven Master Printmakers, Innovation of the Eighties«.

Det orsakade ett visst hallå i New York Times.

Ett liknande hallå bröt ut i svensk press 2002 när utställningen »Identity – Trademarks, Logotypes and Symbols«, som Torsten Lilja tagit initiativ till, visades på Nationalmuseum. Utställningen presenterade företagslogotyper och gjordes i samarbete med Handelshögskolan i Stockholm – och bekostades av de medverkande företagen. Kulturministern – [[Marita Ulvskog]] – var inte road.

Men utställningen låg helt i linje med Torsten Liljas tankar om att företag och konstnärer borde samarbeta.

Och hans favoriter var och förblev Christo & Jeanne-Claude, främst kända för att »slå in« stora byggnadsverk, som Riksdagshuset i Berlin. Torsten Lilja, som länge fungerade som konstnärsparets ekonomiska rådgivare, beundrade deras förmåga att kombinera kreativitet och entreprenörsanda. De personifierar det Torsten Lilja själv eftersträvade, att kombinera konstnärligt arbete och företagande. Det var också temat för den bok vi arbetade med – och som jag, med familjens stöd, hoppas kunna slutföra. Det var vad Torsten ville.