Trettifyran gjorde Per Myrberg odödlig

Det är för sina framföranden av ord som en skådespelare främst vill bli ihågkommen. Och för Per Myrberg kunde det lätt ha blivit så. Han gjorde 92 roller på Dramaten från debuten 1956 fram till den sista föreställningen 2013 vid 80 års ålder. Han uppträdde under karriären på flertalet av huvudstadens scener och prisades för sin Gösta Berling på Stockholms stadsteater 1968. Och han beträdde även tiljorna på många andra håll runt om i landet. 

Filmdebuten kom i mitten av femtiotalet i rollen som Erik i Värmlänningarna. Genom åren blev det över 70 roller i olika filmer och tv-serier, till exempel biodlaren William MacFie i den folkkära tv-serien ”Saltön”. År 1996 fanns Myrberg med på Kungliga Operan i Sven-David Sandströms och Katarina Frostensons närmast sakrala verk "Staden". På Göteborgsoperan spelade Myrberg teaterkatten Gus i en uppsättning av musikalen "Cats". Vidare var han Kapten von Trapp när "Sound of Music" sattes upp på Folkan. 

Han mottog Gösta Ekman-stipendiet, O'Neill-stipendiet och kungens medalj till framstående konstutövare; Litteris et Artibus. 

Ändå är Per Myrberg mest förknippad med två siffror; en trea och en fyra.    

Han råkade nämligen vara i skivbolaget Metronomes inspelningsstudio en dag 1964. En annan artist, Siw Malmqvist, skulle just göra klar en EP-skiva och för B-sidan sjunga in den countryliknande ”This Ole House” av Stuart Hamblen och med en nyskriven svensk text av  Olle Adolphson. Men hennes röst passade inte för låtens låga tonart. 

”Du Per som ändå är här”, sa producenten, ”kan inte du hoppa in och riva av den här…?” Myrberg kunde. En kvart senare var låten repeterad, insjungen och klar:

Ja nu är det slut på gamla tider
Ja nu är det färdigt inom kort
Nu ska hela rasket rivas
Nu ska hela rasket bort

Klädd i dubbelknäppt kavaj, väst och slips flätade han samman humorn och ilskan. Med teatern i blodet sjöng Myrberg med djup röst, tydlig diktion och träff på varenda vokal. Han höjde en knuten högerhand för att understryka allvaret i Trettifyran  en humoristisk protestsång mot rivningsraseriet i Sveriges städer under femtio- och sextiotalen. 

Nu är det slut på gamla tider         
Nu går trettifyran i himlen in.

Låten gjorde Myrberg odödlig. Han konstaterade: ”Slitet med rollerna på teaterscenen väckte sällan uppmärksamhet. Men en låt som jag gjorde på en kvart ville alla prata om.” I 39 veckor låg den på Svensktoppen. Svenskarna – inte bara de unga – sjöng den, om än mer av glädje och mindre som protest. Sången gjorde också teatermannen till en populär sångare med sin djupa och behagliga röst. Sannolikt hade han gagn av sitt utseende – lång, stilig, stram och med högt hårfäste.  

När Beatles ”Yellow Submarine” fick en svensk version med titeln "Gul, gul, gul är vår undervattensbåt” så var det Myrberg som sjöng. 

Myrberg hade konst i generna när han föddes på Östermalm: pappan var stadsarkitekt, mamman sångerska, bland annat i kören på Oscarsteatern, och lärarinna i lyrikläsning.  

Han hade i tonåren – som så många ungdomar på femtiotalet – drömmen att bli jazzmusiker. Men hux flux kom han in vid Dramatens elevskola 1955. Det förändrade hans liv ända fram till de sista två åren då han drabbats av en stroke och fick bo på sjukhem. Men alltid en älskad människa, varm, rolig och generös, som – vittnade en kollega – ”såg till att vi skrattade mycket bakom scenen. Per höll uppe stämningen och ingav lugn.” 

En annan sa: ”Det var lusten som styrde honom. Han jobbade med så olika projekt: seriös Dramatenskådespelare men också som kabaréartist. Han älskade att vara skådis.”  

TOPPBILD: Per Myrberg uppträder på Allsång på Skansen.