Tua Lundström

Jag minns det som i går. Jag vikarierade på Expressens allmänredaktion när telefonen ringde. I andra änden fanns en kvinna som presenterade sig som Tua Lundström. Som nybakad journalist hade jag ingen aning om vem hon var, men sekunderna senare visste jag att hon som ny chefredaktör på Se & Hör ville anställa mig.

Det var början på en relation till en av mina mest speciella chefer. Någonsin.

Tua Lundström brann för sitt arbete som chefredaktör och journalist. Hon var tabloid och anglosaxisk i sitt anslag och på många sätt en lysande tidningsmakare.

Tua levde för sitt jobb och vad många har glömt är att hon räddade tidningen Se & Hör från en säker undergång när det krisade i slutet av 90-talet.

I redaktionen under den här tiden fanns en rad namnkunniga journalister som Arne Sundberg, Rolf Qvale, Maria K Broman, Johan T Lindvall, Alex Schulman, Sten Hedman. Och så undertecknad.

Alla tyckte vi att Tua var mycket speciell som chef. Till skillnad från sina föregångare flyttade hon ut från det inglasade chefsrummet, där de tidigare befattningshavarna hållit hov. Tua ville vara nära redaktionen och sina medarbetare.

Tua lade näsan i nästan allt: redigering, reportage och vimmelbilder … Och hon hade åsikter om det mesta. Fick inte Tua som hon ville var hon inte sen att fräsa ifrån så att vi hukade i korridorerna. Hon styrde, som en chefredaktör ska, sin publikation med järnhand.

Jag minns särskilt ett möte där det blev tjafs om ett beslut. Tuas välkända och impulsiva humör slog ner som en blixt. Hon drämde näven i bordet och upplyste skarpt redaktionen om att »en tidning inte är en jävla demokrati, utan en diktatur där chefredaktören bestämmer«.

Jargongen med svordomar var typisk och lite av Tuas signum. Det grabbiga snacket förvaltade hon från sin tid som driven reporter på Aftonbladet.
Tua var färgstark, kontroversiell och tvekade aldrig att ta en fajt med kändisar som ringde och gastade.

När en känd SVT-man, som Tua hängt ut på löpet efter en rad sexskandaler, skällde ut henne med könsord bandade en kolugn Tua samtalet.

När mannens vokabulär började tryta berättade hon om bandspelaren – och att hon skulle påminna honom om allt snusk han sagt till henne i nästa nummer.

Det var ett tomt löfte, men redaktionen garvade gott åt historien och bandet, som förmodligen fortfarande ligger och dammar i Se & Hörs kassaskåp.

Tua hatade dubbelmoral och hycklande. Det värsta hon visste var kändisar som ena dagen slickade i sig mediernas positiva smekningar – för att senare förakta journalister som ville skriva om dem på andra villkor.

Men hon kunde också vara självkritisk.

En publicering som hon ångrade var då hon i slutet av 90-talet satte topplessbilderna på Efva & Eva på omslaget, trots redaktionens vilda protester.

Eva Dahlgren, pretentiös som få, rasade och författade omedelbart en upprörd insändare i DN där sångerskan förklarade att hon kände sig våldtagen av chefredaktören på Se & Hör.

Mediedrevet och jakten på Tua Lundström visste inga gränser. Till en början tog hon fajten, men när hotbreven strömmade in, butikerna plockade ner tidningarna och kvällstidningarna hängde utanför hennes port fick Tua kalla fötter. Hon erkände det öppet på ett redaktionsmöte.

Dahlgrens kaskadspya svärtade dessvärre ner Tua Lundströms namn för en lång tid framöver. Vi som kom Tua nära såg en annan sida. Under den professionella och temperamentsfulla ytan var hon en person som kände med hjärtat. Tua månade om dem i sin närhet, var omtänksam, frikostig och ville väl.

När hon sent om eftermiddagarna satt kvar på redaktionen, langade hon upp benen på skrivbordet och tände en cigg. En decemberkväll var vi ensamma i lokalen. Tua tog ett bloss och tittade ut över Narvavägens snödrivor som lystes upp av gatlyktorna utanför.

– Du vet, det här vi gör … det är inget jobb, det är en livsstil. Vi är få som inser det.

Sen tog hon på sig sin röda vinterkappa och vandrade ensam hem till lägenheten på Torstenssonsgatan.