Ulf Larsson

Morgonen efter att nyheten om Ulfs död blir känd ringer våra telefoner, landets tidningar och tv-kanaler önskar få händelsen kommenterad av hans kollegor och vänner. Hur var han som människa? Vad är era starkaste minnen? Vad kommer svenska folket att minnas honom för?
Ja …? Hur sammanfattar man Ulf som människa? Så där på telefon fem minuter. Eller här i Fokus på 4 000 tecken. En av ens äldsta vänners liv ska sammanställas i ett bokslut. Helt plötsligt. Alltför tidigt.

Vi träffade Ulf första gången under vintern 1985, under inspelningen av tv-serien »Förspelet«. Vi behövde någon som kunde imitera Magnus Härenstam och någon tipsade om en kul kille från lilla Cocosteatern i Täby. Ulf kom, vi stack till honom ett manus och helt orädd kastade han sig över uppgiften. Mannen hade aldrig stått framför en kamera tidigare, men det bekymrade honom inte det minsta. Vi stod båda två med hakorna tappade någonstans i knähöjd över denna uppenbarelse. Han var snabb, skitrolig, hade tajming och framför allt: han var totalt orädd. Efter inspelningen började vi bläddra bland idélappar och halvfärdiga sketcher. Fanns det inget mer vi kunde använda detta komiska geni till? Jovisst gjorde det. Vi kunde på stående fot lova Larsson fortsatt engagemang. Ulf tycktes inte så förvånad. Det var som om han bara väntat på att det här tillfället skulle dyka upp.

Vi förundrades över hur en så skitgammal kille (han var ju ändå närmare trettio än tjugo) fortfarande kunde vara oupptäckt. Hur hade han lyckats hålla sig gömd undan branschen alla dessa år? Det var ett mysterium för oss, som just själva lämnat tonåren bakom oss. Tillsammans med Ulf spelade vi sen in ett otal sketcher. Först under serien »Förspelet«, sen året därpå sammanlagt åtta timmar »Namndagsserien« och »Propaganda-TV«. Så fort vi saknade en punchline på en sketch slängde vi idén på Ulf, som genast kläckte ur sig tio slutpoänger. Sju dåliga, två kul och en briljant, vilket räddade oss gång på gång.

Återigen. Uffe var helt orädd för att göra bort sig. Han hade alldeles för roligt för att hinna fundera över karriärstrategier, vad som var »rätt« eller kunde uppfattas som töntigt. I en bransch fylld av nervösa människor, som hellre låter bli att försöka – i rädsla över att göra bort sig – så var det en befrielse att få jobba med Ulf.

Tillsammans med Clabbe Fahlén gjorde Hannes och Ulf sen serien »Bröderna Ohlsson« 1987. Därefter skildes våra vägar. Vi fortsatte göra långfilm. Ulf fortsatte med allt tänkbart; revyer med Bosse Parnevik, tio år som programledare för »Söndagsöppet«, »Pratmakarna«, »Kusiner i kubik«, »Blåsningen«, långkörare på Intiman, för att inte glömma alla egna revyer och uppsättningar han outröttligt spottade ur sig år efter år. Ingen vet om det var för att han slutade dricka -88 eller att han bara var född sådan, men Ulf hade energi och entusiasm i sådan mängd att det säkert motsvarade hela det samlade »Casino«-gängets dito.

Hans humor var aldrig ironisk, vässat elak eller nervöst hånfull. Den var oftast varm, vitsig och lite »oldschool«. En del kanske föraktfullt fnös åt Uffes »gubbar« och humor, som folklig och enkel. Men aldrig dem som själva sysslar med det som kallas underhållning. Inte dem som vet hur svårt det är att göra det till synes lätta och självklara. Tvärtom möttes han alltid där av största respekt.

Gång efter annan fick Ulf under sitt liv höra av olika läkare att han troligtvis inte skulle bli särskilt gammal. Han slutade dricka tidigt, gick ner i vikt, men tyvärr hjälpte det inte. Läkarnas profetior slog in. Vi blev ändå lika överraskade som man självklart blir när en vän går bort.

Ulf Larsson blev ett år äldre än sin stora förebild Thor Modéen. Trots en enorm produktion var det självklart mycket han hade kvar att ge sin publik. Kanske vi nu, likt den dagen på tv för 25 år sen, förvånas över att Ulf aldrig blev riktigt upptäckt. På riktigt. Efter alla dessa år var han ju fortfarande för oss, om inte skitgammal, så åtminstone sen lång tid redo för sitt riktigt stora genombrott.

PS: Läs gärna Ulfs självbiografiska bok »Kvartingen som sprängdes« på Tidens förlag 1995. Självutlämnande om sin uppväxt och kampen mot alkoholen. Förvånansvärt »orolig« bok.