Ulla Torstenssons epok är över

Ingen blev mer omskriven. Ingen före-kom mer på löpsedlar och filmduken. Fattas bara annat, för Ulla var Gusum guld värt, som det stod i rubriken i NT när hon levt i 90 år. Den första intervjun i raden av många.

Ännu tio år återstod och då brakade jublet lös. Ett sekel fick hon i Gusum, där hennes släkt regerat bruket i nära 300 år. Ingen i släkten kan ta upp hennes tävlan i ålder.

Först som flicka bland fem där hon var den äldsta och lekte i stallet med ungarna hemmavid. Sedan i flickskola i Norrköping, inackorderad och förtärd av hemlängtan. Själv skulle hon föra det Westerbergska matriarkatet vidare till två driftiga döttrar, och likaledes två söner.

Att hon kom att föra Gusums talan var givet. Under en mansålder  som arvtagare till bruket med sitt stolta »fattigmansguld« i form av imponerande ljuskronor och kulljusstakar men också typiskt svenska uppfinningar som blixtlås och tillverkning av  tryckknappar och annat nyttigt i vardagen.

När hon så, omgiven av ett blomsterhav, hyllades på sin hundrade dag  i somras blev det självklart att den rekordstora behållningen skulle gå till Bruksmuseet. Vars betydelsefulla katalog hon redan tidigare bekostat.

För tre år sedan var hon självskriven som Årets Gusumbo. Denna heder byggde på en livslång gärning bland ortsborna som i lika mån värnade om sin  »first lady«, alltid beredd att hjälpa där behoven uppstod. Ulla Torstensson stod bakom en rad initiativ, både privata och offentliga. »Sällan har så många haft en person att tacka för så mycket« hette det i motiveringen.

Mest omskriven blev hennes rekordlånga insats för Röda korset under  70 år, varav 50 som ordförande. Insamlingsresultaten från  Gusumkretsen toppade alltid redovisningen för Östergötland. Men än viktigare var de åtgärder som kretsen genom sin ordförande riktade mot asylsökande och nyanlända på bruket, för simkunnigheten och tillvaron i stort. Ulla Torstensson var ett levande exampel på hur empati, handlingskraft och ekonomiska resurser kan förenas till mångas fromma.

Hon möttes av denna genkänsla när hemmet och herrgården 1995 brann ner till grunden. Men att lämna Gusum föreföll henne uteslutet, och sedan dess fortsatte hon att öppna sitt hem i en av gårdsflyglarna, där möblemanget till stora delar skänkts av goda vänner.

I stället intensifierades hennes arbete för bygden, inte minst för Gusums Folkets hus bio. Ulla Torstensson var ett stående inslag på operaaftnarna som sändes från Metropolitan och visades i den unika salongen med sin kraftfulla och kulturskyddade färgsättning. Till sin »bänk« ringde hon ihop vänner och bekanta så att publiken tätnade. För många var detta ett kärt nöje, att mötas av hennes generösa »smörgåsbord« och sedan uppleva världens främsta sångare på armlängds avstånd.

Med oförtröttlig aptit och nyfikenhet på livet fortsatte hon in i det sista att bjuda in till och delta i bygdens aktiviteter.

Ulla Torstensson förskonades inte från svårigheter och motgångar, och kanske var det just detta som  gjorde henne så väl skickad att gjuta mod och glädje i andra.

Som 90-åring upptogs hon i kretsen av dussinet »tulpaner«, ett  kvinnligt nätverk som regelbundet samlas för kulturellt utbyte och nöje, oftast på Brunnen i Söder-köping. Så sent som i november deltog hon – med sin obligatoriska tulpanbrosch på koftan –  i ett halloweenquiz.

Där lyste ett ensamt ljus vid hennes tomma plats nyss. En epok är över. Ulla Torstensson med sin glättiga kraftfullhet, generositet och vakna vänfasthet är borta för alltid.