Ulla Trenter
Ett foto är litet och svartvitt. Det togs vid en tidningsintervju 1971. Äldst av de sex författarna på bilden är veteranen Vic Suneson, de övriga närmar sig medelåldern och ser lite glatt yrvakna ut. Alla har nyss fått en deckare publicerad. I mitten sitter Ulla, gruppens enda kvinna, med en kniv i handen.
Ett annat kameraskott har 1996 träffat 18 personer i en trappa. De är på väg uppåt rumsligt och symboliskt, några tycks vilja knö sig före i kön. Samtliga försörjer sig på ond bråd död, och bland de aderton – Henning Mankell och Håkan Nesser skymtar längst bak – intar Ulla samma särställning som i den föregående, snävare kamratkretsen. Hon är fortfarande the one and only i sitt slag.
Men den tunga mansdominansen bröts snart av duktiga damer och i tidskriften Jurys »Deckarlandslag« 2005 saknas den Ulla som tidigare burit ledartröjan.
Vid det laget tillhörde hon en ny elva, sedan Olov Svedelid 1977 bildat Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (med omnejd, Kalkuddens Gård utanför Mariefred), FKIS. Den bestod av tio så kallade F-kisar och före detta söderbönan Ulla. Samspelet varade i ett kvarts sekel. Novellpaket, populärt lotteri på Bokmässan i Göteborg (garanterade vinster), eventkvällar med charader och skamlöst publikfrieri för dem som aldrig blev bjudna på förlagens fina pr-jippon men var betydelsefulla som kulturambassadörer i boklådor och bibliotek. Vi serverade vin och Ulla lagade maten åt gästerna. Megakändisar fyllde Scandinavium och Globen till sista plats, vår lekstuga med Ulla som affischnamn drog fulla hus på mindre orter. Mellan gigen hängde vi på Rydbergs i Stockholm, Drottninggatan 88, och även inom glas och ram vid stambordet – fem män på vardera sidan om Ulla.
På ett otal andra borta- och hemmaplaner konkurrerade man om henne: Svenska deckarakademin, Novellmästarna, kyrkan/församlingen, Centerpartiet, sångkörerna, Rädda Barnen, Zonta, eleverna på de skrivarkurser hon ledde och så vidare … överallt behövd och efterlängtad, i varje stack en lika hängiven arbetsmyra.
Partners in crime kan utveckla ett slags folie à deux, men det går också bra att på egen hand bli som galen i deckare.
Arv och miljö. Ulla drabbades nog av samlevnadssmitta medan Laura, som så förfaret följt i föräldrarnas fotspår, bör vara ett kombinerat offer för uppväxt och genetisk styrning.
Ulla var kanske inte »Flickan som snavade på guldet« men tur som en tok hade hon. Man sökte en tronföljare till den abdikerande Maria Lang och Ulla hade fått privatundervisning i gåtknypplingens konst av Stieg – först som sekreterare, sedan hustru. Manegen var krattad.
Tyvärr tillträdde hon mer av nöd än av lust. Tragedin skedde 1967 på Hamnö i Tjusts skärgård. Plötsligt var hon ensam med tre små döttrar. Men har man många munnar att mätta och heter Ulla Trenter påbörjar man en brottsbaserad karriär för glatta livet och brödfödan.
Mycket riktigt lyckades hon samma höst fullborda »Rosenkavaljeren« åt Stieg och efter »Kungens lilla piga« (1968) prestera ytterligare 25 egna böcker. Må vara att hon återbrukade fotograf Friberg i huvudrollen och att kopian ansågs ha bleknat i hennes framkallningsbad. Men desto mer värdesattes hon för sina listiga och sympatiska mjukvarugrepp på tillvaron.
I dag är genren nästan oöverblickbar. I fjol anmäldes över hundra svenska titlar. Nordic noir är ett internationellt vedertaget begrepp och det går tretton femmes fatales på dussinet.
Ulla var med om att bereda marken för den boomen. Hon slet hårt och hade ett fasligt sjå. För henne måste dagen lång ha gått uti ett enda fläng.
Både klassresa och framgångssaga. Den kan ha startat i en liten, liten pigkammare hos Bonniers stora, stora bästsäljare. Bevisligen avslutades den vid Kungshustorget i Mariefred, där hon från sin takvåning hade en fabulös utsikt mot Mälaren, sin älskade sörmländska provinsstad i fågelperspektiv under sig och Gripsholms granna slott österut. Ingen kan vara mer förtjänt av en så ståndsmässig ändstation.
Ulf Durling
Författare
