Vad hon gjorde för hbtqi-personer och yttrandefriheten kan inte överskattas

Elisabeth Ohlson skrattade mycket och ofta, skämtade gärna, även om och åt sig själv. Som problemen med att fakturera och betala räkningar, alla bruna kuvert på hög under hennes tid som ung pressfotograf. Och hur arg hon än kunde vara över sakernas tillstånd följdes alltid ilskan av ett muntert flabb och en obändig skaparlust. 

Det var i slutet av 1980-talet som jag lärde känna henne via Reporters och QX:s Jon Voss och kontaktmagneten Mian Lodalen. Ohlson blev snart vårt feministiska tjejgängs hovfotograf, tillika filmare på de feministfestivaler som vi arrangerade på Kafé 44 i Stockholm under många år. 

Där rådde både tolerans och tolerans för konflikter. Vi lät såväl män som liberaler komma in, och när radikalfeminister ryade och täckte över Elisabeths filmkamera i protest mot att vi diskuterade och/eller visade porr behöll "Gamla Bettan" sitt lugn. För henne funkade lågaffektiva metoder. Bara låt kameran gå, låt den aldrig stilla stå. Det där med "Gamla Bettan", efter ett armborst i Disneys "Robin Hood", hade just med mod att göra. 

Det hade hon nytta av när hon, uppväxt i en troende familj i Skara, år 1998 ställde ut sina mer eller mindre barocka "Ecce Homo"-bilder i Uppsala domkyrka med en av- eller halvklädd Jesus omgiven av läderbögar och havande flator. Det blev ett helvetes liv med hat och hot och attacker från alla håll och kanter – självaste påven ställde in ett Sverigebesök – men Bettan stod pall. Och "Ecce Homo" fortsatte att turnera landet runt i ett par decennier. Hon ställde även ut i flera andra länder. 

Hen som vill få mer koll kan med fördel besöka Wikipedias tyska sajt. Artikeln om Ohlson där är längre än den svenska och full av både svenska och internationella länkar. Man slås av hur väl representerad hon är och har varit i utländska museer och gallerier. 

Tänk att hon vågade åka till Jerusalem och arrangera bilder med queera, mer eller mindre påklädda människor ur skilda religioner i utmanande poser eller varma kyssar! Exotism, provokation, fara, kärlek och vardag på samma gång eller om vartannat.  

Vad hon gjorde för hbtqi-personer, tolerans, öppenhet, yttrandefrihet och aidssjuka kan inte överskattas. Att som kristen få stöd av personer som K G Hammar och Lars Gårdfeldt inte heller. Lars skulle hjälpa henne att ta den sista bilden – på sig själv med självutlösning – inför en planerad utställning med porträtt av döda eller döende. Det gick vägen. Jag vet inte om jag gråter eller jublar, antagligen bägge delarna. 

Traditionen att fotografera döda är gammal. Elisabeth kunde sin bild- och konsthistoria, betänk bland andra Caravaggio apropå det barocka draget och de vackra ljussättningarna. 

Bettan tog flera bilder av mig och min son, med och utan kläder. Vad jag minns ville hon aldrig ha betalt, det jag kommer ihåg är den varma och lugna stämningen. Att man jämt blev så pass snygg, hur gammal och skruttig man än kände sig vid tillfället. Det senaste togs i juli 2023 under ett av de somriga kalas som hon och hennes käraste Cecilia Uddén brukade ställa till med på Sydöland. Elisabeth fick mig rentav att visa mina fjuttiga gamla bröst. 

Tyvärr såg jag inte hennes regidebut med "Kung Kristina Alexander", men väl pjäsen "Ulla & Zahra" på Kulturhuset Stadsteatern förra året. Premiären blev livligt applåderad och eftersitsen på en närliggande krog munter och kärleksfull. 

"Att stöka med hovet är värre än att stöka med Jesus", sa Elisabeth Ohlson 2013 efter bilden där drottning Silvia skrubbar bort ett hakkors på golvet. Ohlson bad drottningen – som privatperson – om ursäkt. Och i boken "Elisabeth Ohlson. Porträtt av en fotograf" (70/70 Bokförlag, 2023) visas en vansinnigt stilig och respektfull bild av Silvia. Kanske också en sorts förlåt? 

I boken finns därtill Lars Vilks med bar överkropp, penna och blod. Yttrandefriheten. Ikonoklasm utan förstörelse – men med nyansering, styrka och nytänkande. Sådant som säkert går vidare till hennes och Minna Wallins barn Ada och Bruno.