Vänlig, kramgo och fullkomligt naturlig

Varje tisdagkväll under högsommaren sänder SVT den perenna succén ”Allsång på Skansen”. Det är ett enkelt och generöst, naturgrant och stjärnspäckat program med höga tittarsiffror och en av de sista riktiga lägereldarna i public service-företagets tablå. Allsången sätter tonen i landet både bildligt och bokstavligt och får oss att glömma gängkriminalitet och Socialstyrelsens rekommendationer för en stund. 

Programledaren får också mer eller mindre med automatik titeln Landets Mest Folkkära Artist under året. Så har det varit från Bosse Larsson på sjuttiotalet till Pernilla Wahlgren i somras. 

Men i den långa raden har ingen varit mera folkkär än Lasse Berghagen som ledde allsången 1994  till 2003. Med klarblå kavaj sjöng han signaturmelodin ”Stockholm i mitt hjärta”, som lever kvar i denna dag. Han ökade också programmets tittarsiffror från 600 000 till över 2 miljoner. 

Konstigt, kanske. Berghagen var varken någon riktigt stor sångare, genial låtskrivare, oöverträffad skådespelare eller stilbildande poet. Men han var med i Melodifestivalen tre gånger och vann en (med låten Jennie Jennie 1975). Privatteatrarna gillade honom liksom filmproducenterna och rollerna – oftast åt det komiska hållet – blev många. Han dränktes i priser av alla de slag. Han gav även ut en diktsamling, I mina blommiga sandaler och fick en tonsatt dikt – Då knäpper jag mina händer – publicerad i den svenska psalmboken.  

Nej, förresten, det var inte alls konstigt. Berghagen var lång (198 centimeter), vänlig, kramgo, såg i glasögon klyftig men ofarlig ut och var fullkomligt naturlig. Han levde upp till sitt utseende, en prydlig, hygglig karl som alla kunde tycka om. 

Opinionsbildaren och kolumnisten Thomas Gür vittnade om Berghagens sympatiska utstrålning efter att slumpmässigt ha hamnat intill honom under en tågresa: ”Jag kände givetvis igen honom men med vetskapen om att kända personer har rätt att vara lämnade i fred och inte pådyvlas att de är igenkända, sa jag ingenting. Det var han som började prata med mig och frågade: 'är du den jag tror att du är?' (jag kontrade med ’och du är väl den jag vet att du är’ varpå han skrattade), och sedan berättade att han hade läst mig med uppskattning i Svenska Dagbladet sedan jag började skriva där”, skrev Gür på sociala medier efter dödsbudet. Han fortsatte: 

”Som många i offentligheten icke-politiserade artister, var han insatt i samhällsfrågor och politik, men han ’skötte sitt’ som artist. Senast stötte vi på varandra, då han hade haft mottagning i samband med lanseringen av sin självbiografiska bok. Han var överväldigad av den positiva responsen. Det finns konstnärer och artister som utan åthävor och utspel blir ett med sin samtid, sitt land och sitt lands kultur.” 

Berghagen var så älskad att en insändare i Dagens Nyheter ville hedra minnet av honom genom att ”en minnesväg uppkallad i hans namn skapas mellan Skansen där han förnyat ’Allsången’, till Dramaten”. 

På liknande vis var det, när Berghagen 2003 satte upp ”Chinarevyn” med Magnus Härenstam  och  Sissela Kyle. Från scenen sa han liksom i förbigående: ”Det var mitt ex som tyckte att jag nu borde sjunga…” 

Formuleringen ”mitt ex” sände en elektrisk stöt genom publiken. För exet var ju Lill-Babs, möjligen den enda i riket som kunde tävla med Berghagen i att vara folkkärast, och det treåriga äktenskapet dem emellan hade fascinerat alla. (När Lill-Babs hade gjort och sökte skilsmässa lär han ha fått reda på det genom kvällstidningarnas löpsedlar). 

Lasse Berghagen hade upptäckts 19 är gammal vid ett arrangemang hos nykterhetsrörelsen. Det verkliga genombrottet kom med låten Teddybjörnen Fredriksson, en evighetssuccé på Svensktoppen som följdes upp med låtar som En enkel sång om frihet, Hålligång i skogen, Du som vandrar genom livet och Hej Clown (den sista tillsammans med Benny Andersson). 

Och trots att debuten skett i godtemplarmiljö var det ingen som tog illa upp när en av döttrarna sa: ”Jag hoppas han tar en whisky i himlen med Lill-Babs, Jerry Williams och Magnus Härenstam. Jag vill tro det, för då känns det bättre.”