Walter Hirsch

De flesta har nog sett filmaffischen till Roy Anderssons »En kärlekshistoria«. Hon står vänd bort från oss, barbent med kort klänning och skinnjacka. Han står med en cigg i ena handen, medan den andra kramar om hennes nacke. Hans ansikte är täckt av baksidan av hennes huvud. Gruset yr fortfarande efter moppen som nu ligger slängd intill dem. Fotot är taget från låg höjd, nästan som från ett gömställe. Det är Walter Hirsch som har tagit det.

Som åttaåring hade Hirsch drabbats av polio och fått svårt att röra sig. Kanske var det därför han skulle komma att bli närmast besatt av att fånga rörelse på bild. Och kanske var det också därför som han sökte sig till ett filmbolag.

Hans föräldrar var judar som flydde från Tyskland till Sovjet medan tid var och Walter föddes där. Efter ett par år kom de till Sverige. Föräldrarna tyckte det vore klokt om Walter kunde få något lagom stillasittande yrke. Fotograf skulle han troligen inte klara, resonerade de, då måste man väl stå högt upp på stegar? Hirsch gick klart en hel tandteknikerutbildning men slutade jobbet efter bara en dag. Han stod inte ut.

På Paramount Pictures började han jobba som filmsynare. I ett mörkt rum, med filmnegativen framför en lampa, granskade han filmruta efter filmruta. Där hittade han bilder som ingen stillbildsfotograf skulle ha tagit. »Mellanbilder«, med människor i märkliga, frysta rörelser. Där såddes fröet till hans egen snapshotartade stil.

Hans genombrott som fotograf kom 1967 med bildserien »Midsommar«. Walter hade helt enkelt fotodokumenterat sina kompisars midsommarfirande i en stuga i Marnäs, Dalarna. Bland dem som publicerade bilderna fanns tidskriften Aktuell Fotografi, som drog dem över 16 sidor. De var fria, rörliga förstås, lustfyllda, ögonblicksartade, djärva. De var också stilbildande för senare generationers fotografer, på ett sätt som gör att vi i dag kan ha svårt att se exakt vad som var så nytt med dem då.

Kanske ser man det bättre om man tittar på bildserien »London«, som han gjorde senare. Walter Hirsch gick omkring där som turist en dag och plåtade under 14 timmar i sträck med sin Canon Dial, en enkel och lätt amatörkamera. Det blev 700 bilder med två exponeringar på varje bild, den ena över den andra. Vanliga ögonblick. Just det här vanliga, det normala, var någonting eftersträvansvärt för honom. Han var immigrant från Sovjet, polioskadad och haltade. Blev retad i skolan. Han sökte efter vanligheten, ville vara som alla andra. I ett samtal med Hans Hedman i en artikel i Bildtidningen förklarade han också:

– Jag tror att mycket av min begåvning beror på mitt handikapp. Dels har det gett mig en vilja att kompensera mig, dels har det gjort mig sensibel. Dessutom är folk inte rädda för mig när jag kommer haltande.

Bilderna från London ställdes ut på Moderna museet 1968, och Walter Hirsch blev därmed den förste fotograf som fick en egen separatutställning där.

Karriären tog fart och Walter gjorde utställningar, fotoböcker, uppdrag, tills kroppen en dag sa stopp. Vännen Knut Koivisto beskriver på Fotografibloggen hur Walter drabbades av en hjärtattack en sommardag i slutet av 1970-talet då han satt i Rålambshovsparken och läste kvällstidningen. Han hamnade på S:t Görans sjukhus, men inte ens där slutade han dokumentera allt som skedde runt omkring honom med sin Canon Dial. Det ledde till boken »Avd.9«, som belönades med tidningen Fotos stora fotografpris 1980. En av jurymedlemmarna motiverade det med att: »Walter följer inga bildtrender, hela han är en bildtrend.«

När han var närmare 60 drabbades han av ett så kallat postpoliosyndrom och fick börja ta sig fram i rullstol. Han tyckte inte att det var något hinder för honom som fotograf, tvärtom. Han utvecklade en teknik som påminner om filmens kameraåkningar, med fotoassistenter som drog honom bakom, framför och runt motiven. Dessutom såg han en annan fördel med rullstolen som han berättade om i radions »P4-mötet« med Björn Jansson. »Man kommer lite lägre också, så slipper man vara sådär von oben hela tiden.«

Stefan Westrin, frilansjournalist