Wille Grut

Wille Gruts pappa hade ingen vidare tur i affärer. Däremot var han en erkänd arkitekt, som ritat både drottning Victorias Solliden och Stockholms Stadion. Efter det tackade han ja till att bygga upp en högskola i Rumänien och skrev under ett kontrakt där han gick med på att få betalt i efterskott. Men pengarna kom aldrig. Han hade blivit lurad på två års inkomster.  Ännu värre blev det när han förlorade resten av sin förmögenhet till en skum säljare i efterdyningarna av Kruegerkraschen. Hela historien tog knäcken på pappa Grut. Han lades in på mentalsjukhus i två år, och när han väl kom ut skämdes han så mycket för att ha suttit där att han flyttade till Köpenhamn.

Samtidigt som allt detta skedde kvalade sonen Wille in sig i Sveriges trupp till OS 1932. Han var landets bästa frisimmare på 200, 400 och 1 500 meter och hade fått löfte om att få komma med till Los Angeles bara han klarade vissa kvaltider, och dem fixade han med glans. Men i sista sekund snoddes hans plats av en ledare från simförbundet som blivit sugen på att åka med.

För en del är det som förgjort. Så var det länge för Wille Grut.

Egentligen hade Wille Grut velat bli läkare, men det fanns ju inte längre pengar till utbildning när han fått sin vita studentmössa. I stället skrev han in sig i militären och blev reservofficersaspirant 58 Grut. Det blev mindre av simmande och mer av krypande, ålande och marscherande i full packning med gevär. När han försökte fortsätta tävla i simning märkte han att det påverkat hans kropp mer än han anat. Mjukheten och smidigheten i musklerna hade försvunnit. Fyra år senare kom han visserligen med som simmare till OS i Berlin, men bara som reserv. Han fick aldrig tävla.

Han bytte karriär och satsade på modern femkamp i stället, men typiskt nog blev det inget OS 1940, och inte 1944 heller. Världen hade annat att tänka på. Faktum är att en olycka höll på att sätta stopp för hans medverkan i London 1948 också. I en av kvaltävlingarna till OS red han omkull, fick hjärnskakning och bröt nyckelbenet. Innan han återhämtat sig var det dags för den sista kvaltävlingen, och Sveriges Militära Idrottsförbund meddelade att om han inte ställde upp där så kunde han glömma OS. Han tvingades vara med, och tog ut sig själv så mycket att det brast i hjärtmuskulaturen. Läkarna räknade ut honom igen, men Wille Grut lyckades ändå på något vis komma till London-OS i sitt livs form. Lyckan hade slutligen vänt.

Han började OS med att vinna terrängritten. Fortsatte med att vinna fäktningen dagen efter och vilade på söndagen. I pistolskyttet bestämde lagledaren att Grut skulle få vänta längst av alla i laget för »Wille är alltid så nervös innan skjutningen att det inte kan bli värre av att gå ute och vänta ute på skjutbanan några timmar«. Men han pallade trycket och placerade sig som femma. Sen vann han simningen överlägset i en primitiv före detta karpdamm och vid det laget hade han redan dragit många nyfikna blickar till sig. När han till sist sprang in som åtta i den avslutande terränglöpningen, på sammantaget det bästa resultat någon femkampare någonsin fått i ett OS, var han spelens stora hjälte.

Några dagar senare stod han överst på pallen på Wembley Stadium och såg den svenska flaggan hissas och hörde den svenska nationalsången spelas. Det var ett ögonblick han skulle återkomma till senare i livet, gång på gång.

När han tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj senare det året, under åren som ledare och som generalsekreterare för det internationella femkampsförbundet, när han gifte sig med en ungerska och blev tvungen att sluta i det militära på grund av att han därför kunde klassas som en säkerhetsrisk, och så under åren i Provence och, till sist, under åren i Östersund.

Men just när han stod där på pallen tänkte han mest på ödet. Och på sin pappa, som då varit död i många år, men kanske kunde han ändå se? Och så tänkte han på familjens Gruts gamla valspråk: »Per ardua ad astra.«

Genom ihärdighet mot stjärnorna.