Willie Andréason

Många känner Willie Andréason från årtionden av film och tv. Färre känner hans livs kanske viktigaste roll. Den som Helmen Kwiik Wigardt. Så hette han som barn.

Han lärde sig rollen som Vilhelm Andreasson tidigt, när han blev kallad »flyttunge« och »lösdrivare«. Livet ut var han dock en frontfigur bland romerna i Sverige.

När beskedet kom att Willie Andréason gått bort, kort innan han skulle fylla 86 år, var det många som mindes en mångsidig, ska vi säga folkkär skådespelare, av den sort som sällan får huvudrollen, men alltid sätter sin prägel på en film eller tv-serie.

Listan över hans roller i svensk film och i tv-serier är lång. Närmare bestämt långt över trettio stycken. Ett cv som också innehåller HC Andersens »De vilda svanarna« på Stockholms stadsteater 1971.

Han spelade pappan till de tre systrarna i »Masjävlar«. I Roy Anderssons »Giliap« var han förälskad i servitrisen Anna. I »Män som hatar kvinnor« var han bror till Sven-Bertil Taubes Henrik Vanger. Han var med i tv-serier och pjäser som »Någonstans i Sverige«, »Hedebyborna«, »Tre kronor« och »Wallander«.

Många minns honom nog som Lennart, säkerhetschefen i långköraren »Varuhuset«. 60 avsnitt blev det. Willie Andréason var med i nästan alla.

En mångsidig och flitig skådespelare som kunde gestalta de flesta personligheter. Under ett liv utanför teatern i många år hade han som sjöman, smörgåsnisse, konstsamlare och gallerist lärt sig ett och annat om folk.

Men Willie Andréason dök aldrig upp i minglet på Guldbaggegalan, än mindre på scenen för att ta emot priser. Han blev ingen riktig kändis, trots att han var med nästan hela tiden överallt. Han tillhörde den där skaran av skådespelare, som med självklarhet kliver in i rollen utan större åthävor. Som gör sitt jobb utan andra avsikter än att prestera på topp av sin förmåga.

»Alla bra roller är önskeroller om man tror på vad man säger, och menar vad man säger«, sa han i en intervju med Svenska Dagbladets reporter Gaby Wigardt inför premiären av »Giliap« 1975.

Det var först i 30-årsåldern som Willie Andréason förstod att det var skådespelare han ville bli. Då hade han bland annat gjort ett försök att arbeta som journalist på pingströrelsens tidning Dagen. Intresset för religion fanns, men förkunnelsen inom samfundet kändes alltför påträngande.

Det är inte säkert att Willie Andréason saknade att vara nummer ett i rampljuset. Han brann för en annan livsuppgift: att minnas och odla intresset för sitt ursprung. Hans romska rötter lämnade honom ingen ro. Han kom ihåg hur han som barn kände sig som »en annan« trots att familjen var välbeställd, assimilerad medelklass.

Han var noga med att inte klumpa ihop alla romer som samma slags folk. Själv sa han »gammalromer« om sin egen familj.

Hemma var det språket romani som gällde. Aldrig utanför dörren.

För att slippa känna sig som en outsider såg föräldrarna till att sonen Helmen Kwiik Wigardt kunde börja kalla sig Vilhelm Andreasson.

Han ordnade manifestationer och föreläste om resandefolket och dess historia. Den är grym, och den går långt tillbaka i den svenska historien. Willie Andréason berättade om den i en intervju med tidningen Eskilstuna-Kuriren 2014:

»I början av Sveriges stormaktstid på 1600-talet utfärdade Gustav II Adolf ett påbud, som erbjöd alla skydd och arbete i Sverige, alla utom romerna. I stället skulle de utvisas ur landet. De som var kvar efter den 8 november 1627 kunde dödas utan rättslig påföljd. Man ville utrota en hel folkgrupp. Det är förmodligen den hemskaste lag som någonsin har skapats i Sverige.«

Willie Andréason flyttade så småningom till Mariefred. Sedan grundade han och drev sommarteatern Teater Rogge i Mariefred.

I bildgalleriet över Willie Andréasons gestalt flimrar ett vackert porträtt förbi. Det visar en allvarlig man med blicken riktad nedåt och rockkragen uppvikt. Fotografen Knut Koivisto säger att »han hade en naturlig närvaro, som bara riktigt bra skådespelare har«.