Yngve Sundqvist

Alla som lärde känna Yngve Sundqvist i Sollefteå var övertygade om en sak: tomten fanns. Under mer än ett halvt sekel blev han bekant i hela Sverige som »Sollefteåtomten«. Själv älskade han det epitetet. »Hej, det är Tomten«, sa han i tele­fon eller när han presenterade sig för obekanta personer.

Ibland skapade det förvirring, men efter några ögonblick stod allt klart: aha, han ja, Sollefteåtomten.

Med tiden belönades Yngve Sundqvist med kunglig medalj i åttonde storleken och högblått band för sina »oegennyttiga insatser för barn«, som det står i motiveringen. En gång besökte också drottning Silvia honom i hans tomteverkstad uppe på Remsle några kilometer utanför stadskärnan i Sollefteå.

1986 utnämndes han till »Årets vänligaste svensk«; att lägga till en rad andra utmärkelser.

Året runt stod besöksbussar i kö vid hans föräldrahem på Murarvägen där han bodde hela sitt liv. Han öppnade famnen för alla, välkomnade alla lika hjärtligt med sin kisande glada blick och sitt oefterhärmliga skratt. Årtionde efter årtionde var hans tomteverkstad ett av Ångermanlands främsta turistmål. Gratis förstås.

»Tomteverkstad«? Ja, så står det på en högst officiell skylt vid riksväg 90 på andra sidan Ångermanälven, nära det numera nedlagda Norrlands trängregemente, T3. Yngve Sundqvist gladdes innerligen när byråkraterna hos Vägverket och länsstyrelsen på 1970-talet tillät honom att sätta upp den skylten. »Tänk att dom är så snälla«, sa han.

I hans värld var alla snälla och goda, eller borde vara. Snällast av alla var han själv.

Som barn var Yngve Sundqvist sjuklig. Han hade epilepsi. När han var tolv år fick han ge sig av femtio mil hemifrån, till Margarethahemmet i Knivsta, för att gå i en skola för epileptiker. Där träffade han andra barn i samma belägenhet. Många av dem var mycket ensamma. Flera hade ingen familj att åka till på loven.

Det var så det började, det som blev hans livslånga gärning.

Han fick åka hem till Sollefteå på jul­lovet. Där snickrade han ett par små kälkar och tog med sig tillbaka, tillsammans med ett par andra julklappar.

Några år senare, inför julen 1952, kom han på idén att skicka julklappar till barn i samma situation. Från och med 1961, sedan han hade råkat skada sig på en arbetsplats och blivit sjukpensionär, blev det en syssla mer eller mindre på heltid.

Ryktet spred sig om hans gärning. Journalisten Larserik Frånberg, legendarisk lokalredaktör för Västernorrlands Allehanda i Sollefteå, skrev om honom och jämförde honom med jultomten i en artikel. Så kom det sig att Yngve Sundqvist blev bekant som »Sollefteåtomten«.

Varje år fyllde han säckar med leksaker och åkte runt till barnsjukhus och andra institutioner: från Uppsala i söder till Lycksele i norr. Tidigt på hösten, i oktober, ringde han runt och bad att få önskelistor från barnen. I november och december tog han tåget och delade ut klapparna.
Sitt lager i Sollefteå fyllde han på genom att köpa in föremål från konkursade butiker. Han fick också gåvor med trasiga leksaker, som han själv reparerade. Det som en gång var en liten cykelverkstad på Remsle måste snart byggas ut.

Till sist omfattade Yngve Sundqvists tomteverkstad 300 kvadratmeter. Tidvis rymde den bortåt 100 000 leksaker.

Under lågsäsong åkte han runt och samlade in pengar genom att sälja tidningar (Smålänningens jul, Filip & Kaspersson) på offentliga platser, eller underhöll med sång vid olika sammankomster. Paradnumret var »Man ska leva för varandra«. Han sjöng också in en skiva.
Alltid hade han sin röda toppluva på sig.

Av samma skäl var han noga med vilka leksaker han skänkte bort. Krigsleksaker? »Absolut inte!«, sa han med förtrytelse i stämman. Inte heller tv-spel. Han ratade också batteridrivna leksaker: alla har ju inte råd att skaffa dyra batterier.

På senare år vidgade Yngve Sundqvist sin verksamhet och besökte barn även i det forna Östeuropa, däribland Polen, Lettland, Ukraina och Vitryssland. Han konstaterade att: »Det är för stor skillnad mellan oss som har det bra och dem som har det dåligt«.

Hans O Alfredsson, journalist