Yrsa Stenius strök ingen medhårs

Yrsa Stenius var en av de första jag kontaktade, när jag kom till Fokus. Jag ville ha kolumnister som hade förmåga att se Sverige en aning från sidan. Som inte var inbäddade i kotterier och sociala cirkelresonemang.

Ett sätt att finna sådana, tänkte jag, var att leta bland finlandssvenskar. Förutom att deras språkbehandling oftast är bättre än den man finner i västra rikshalvan, är de ofta mer orädda och direkta. Dessutom inte sällan så pass bildade att de inte klarar av att spela fullt så dumma, som modern medieregi ofta kräver.

Ett annat sätt, tänkte jag, var att leta bland skribenter med lejonparten av sin karriär bakom sig. Det gäller verkligen inte alla, men rätt många skribenter vinner helt enkelt på att bli äldre. Det har flera skäl. Unga människor tenderar att ta allt, inklusive sig själva, på allvar. De har svårt med perspektiven, eftersom de saknar erfarenhet. Framförallt vill de vara med. Åren ger oss en möjlighet att frigöra oss från det pretentiösa, från samtidens tyranni och från lusten att springa med rätt hord.

Yrsa Stenius kvalade in i båda dessa kategorier. Hon valde de ord som mest direkt beskrev det hon såg, även om de kunde störa. Det fanns alltid känslor i hennes texter, men de förädlades till argument. Hon strök ingen medhårs, undantaget de egna taxarna.

Hon var svårredigerad. Det hände inte alltför sällan att hon blev så irriterad under skrivandet att hon tog ett par steg lite väl nära publiceringslinjen. Det var aldrig särskilt lätt att föra ett samtal om sådana saker. I det läget blev redaktören en motståndare och samtalet syrligt, på gränsen till det frätande.

I ett par frågor som Yrsa Stenius gärna återkom till under sina sista år - Estoniaolyckan och fallet Thomas Quick – kunde det bli särskilt infekterat. Hon menade att hennes meningsmotståndare i de här frågorna var illa upplysta, oärliga eller helt enkelt dumma.

Hon hade ett särskilt öga till makten.

Jag är aningen osäker på vilken kategori jag själv hamnade i, för vi hade olika syn i de här frågorna, men det spelar mindre roll. Det viktiga var Yrsa Stenius vilja att stå fri. Hennes strävan att se bakom det ytliga. Hennes grundläggande skepsis till den kollektiva flyktigheten och räddhågsenheten i svensk offentlighet.

Hennes språk kunde vara samtidigt mustigt och sirligt. Meningarna blev ofta långa, men aldrig kraftlösa. Hon hade ett särskilt öga till makten. Å ena sidan fascinerades hon av den och hörde dess locktoner. Å andra sidan trodde hon aldrig på dess kulisser. Det starka och samtidigt tragiska - en Albert Speer, en Jussi Björling – kunde uppsluka henne och kanske matcha de motsatser hon själv bar inom sig. Det var hennes motsatser som också gjorde att hon kunde skriva djupt känslosamt, utan att bli sentimental.

Att skriva om sin kärlek till hundar är nästan att söka efter magplasket. Yrsa Stenius kunde göra det med en elegans som inte stänkte, utan lämnade en känsla av klarsynt vemod.

Hennes liv var inte bara medgångar. Hennes tid som Pressombudsman är fortfarande omstridd. Hon hade det inte alltid lätt på Aftonbladet. De motsatser hon bar på innefattade en kombination av råstyrka och spröd skörhet. Båda sidor kunde drabba henne.

Yrsa Stenius självbiografi, "Orden i min makt", kom ut för ett och ett halvt år sedan. Den skulle ha givits ut av Brombergs, som under drygt 20 år hade publicerat åtta titlar av henne. I ett mycket sent skede tackade förlaget nej, enligt Stenius på oklara grunder. Det var, rent praktiskt, ett mindre problem. Förlaget Fri Tanke publicerade gärna boken. Ändå var det en bitter händelse för Yrsa Stenius. Hon menade också att biografin, som attackerar bristerna i det svenska medieklimatet, städades undan i debatten. Det hon hade att säga skapade helt enkelt för mycket obehag på sina ställen. Alldeles utan grund – om än kanske en aning överdriven – var inte den misstanken.

Fram till för ett år sedan skrev Yrsa Stenius här i Fokus. När jag går tillbaka i arkivet finner jag flera stycken som påminner mig om varför hon platsade så väl i Fokus. Så här skrev hon om hur Sannfinländarna hanterades, jämfört med Sverigedemokraterna. Sannfinländarna tvingades på regeringsansvar och luften gick ur dem, men:

"I det politiskt pryda Sverige växer Sverigedemokraterna sig större för varje dag som går. I det politiskt pryda Sverige kastar sig sedlighetsivrarna över varje sate som antyder samtal med SD och proklamerar kris. I det politiskt pryda Sverige är demonstrationer och symbolhandlingar som gnuggar värdegrundens helgongloria skinande blank ett viktigare politiskt företag än att smutsa händerna och gå i närkamp med den populistiska skiten."

Om helomvändningen i flyktingpolitiken:

"Min fingertoppskänsla säger mig att förankringen har varit hyfsad ute i stugorna men att folk i allmänhet ändå har problematiserat hela migrationskomplexet mer än vad deras demokratiska företrädare och opinionsbildarna har velat göra. Ett frö av misstro mot demokratin i arbete har börjat gro i många sinnen.

Så kommer pang, bom helomvändningen och den blir otäck just därför att den är en helomvändning. Först ser etablissemanget inga problem, sedan bara problem. Inte heller det är representativt för den breda folkopinionen."

Yrsa Stenius var en av dem som alltid gjorde Sverige tydligare för svenskarna.

Om dreven mot ministrar, som begått smärre fel:

"Mottot för denna svenska journalistik är att alltid avslöja grandet i någon annans öga men aldrig ta notis om bjälken i sitt eget. I en sådan mediegenererad samhällsatmosfär är det snart bara dygderobotar, »döda« människor utan skugga, som kan bli politiker."

Många i den svenska offentligheten gör inget för att förklara vilka vi är. Om något drar de snarare slöja efter slöja över vår sanna natur. Kanske av oförmåga, kanske av lättja, kanske av flockmentalitet. Yrsa Stenius var en av dem som alltid gjorde Sverige tydligare för svenskarna. Hon bjöd alltid på en väsentlig iakttagelse, eller en konstruktivt provocerande tes. Oavsett vad man beställde.